SAOETe Prolog vid invigningen af Nya teatern i Helsingfors, af F. Cygneus. Väcks ej fröjd i Suomis nejder? Fältet för mångtusen fejder Sett en konstens gryning randas. Ej vi högst nu mera ställe Kroppens kraf på uppehälle: Anden ock har rätt att andas. Öppnad står den pelargången, I Genom hvilken dikten, sången L Till vår känsla stiga skola. Finlands konst, utstötta barnet, I Ekorrn lik, kringvräkt på flarnet, fa fäÄndtligt fann sin sökta skola. Förr när Waäinämöinens harpa Ljöd mot bergens :kanter skarpa Och mot furans dystra stammar, Lyddes blott de vilda djuren, Andarne i den naturen, Som lydt Ilmarinens hammar. EMen ur ödemarkens stängsel, t Ifrån skogens mörka fängsel ; Sången steg till menskolifvet. Tämja björnar ej nu vill han: SS Högre lif väcks upp på tiljan, Än som af naturn blef gifvet. Snillegnistor, hittills gömda, Skola lysa än blott drömda t Verk af skönhet fram i dagern. I Finlands framtid här skall skåda Sin förgångna lefnadsvåda, , Trygg i skuggorna af lagern. Här viljelöst ej stupar forsens svall I remnorna af sönderrifnå bergen; 5 Ej slumpen reder segrar här och fall . Och irrsken ge åt tingen här ej färgen. ; Hvar strid skall finna här sin äras lön, Ej glömskan af förtjensten ordet taga. Här väcks ej blott trumpetens söfda dön, Men äfven mången hjertats glömda saga. Om också denna scen ej verlden all Betyda mäktar, såsom Shakespeare ville, Sig sjelf dock Finlands folk här skåda skall, Med kärlek återgett af Finlands snille. Vårt trumpna allvar sig förklaradt ter 1 konstens spegel, som det fula ratar, Men som, då han åt menskans dårskap ler, Ej för dess dårskaps skull dock menskan hatar. Har hvarje hjerta finna bör ett ljud, iom med dess egna toner sammanklingar; t hvarje sinne borde sångens gud En flägt förläna ifrån sina vingar, Att menskohjertat, hän af konsten fördt, Må ofvan hvardagssorlets hvirflar stiga: Det ädla, för en stund, sig göra hördt, Det låga, för en stund, sig lära tiga. å samma linie solen middag gett t Suomis sjöar och åt Hellas vatten. Det högsta lif, som menskligheten sett, Dock bodde der, då här blott rådde natten; Men ljuset fann dock vägen till oss opp Och tänder nya drifter i vårt sinne. Är bättre ej ett lif af framtidshopp, Än lefva, sörjande, på forntidsmiune? Du Finlands genius, som i sorg och nöd BDet finska folket upprätthålla mäktat, i. Som, när det varit nära ren sin död, E Ny lefnadskraft uti dess hjerta fläktat, B.Se till, att folkets högre lefnadsmod IT Af hvardagens bekymmer ej förqvälves fEOch att-ej denna konstens ä Sin maning slösa må på oss förgäfvgs:! Den samfundsande, som förlänat kraft Åt styrande och styrde till att bygga En konstasyl, hvars like vi ej haft, — Må ej den anden mer tillbakaryggas; Men tåga under bildningens baner Mot det af ljuset åt oss vista målet: Till segrar, lika sköna — om ej mer — Som plog med jernet, svärd här vann med stålet. Hvad öden månde templet förestå, Som nu åt konstens goda genius viges, Vår barm af ädel stolthet klappa må I denna stund. Den stunden ej förtiges, Ej glöms, så länge bildning häfder har På den för oss så kära fösterjorden, Och någon mins, att Finlands folk det var, Hvars andes kraft bar bildning högst mot norden. Ae