möjligheten af ett allvarligt försvar, och ser i en stående, städse öfvad och stridsfärdig armå ett nödvändigt stöd för beväringens osökra och vacklande stridsförmåga. Den motsatta eller ekonomiska åsigten fäster sig förnämligast vid tyngden af krigsbudgeten; vid opyttan af en arme, som, ehuru otillräcklig för landets försvar, dock medtager de nödvändiga medlen, hvarigenom hos nationalbeväringen kunde utbildas den vapenskicklighet, den sammanhållna stridsförmåga, som utmärker det ordnade försvaret framför den ögonblickliga kraftyttringen af en folkresniog. Många och vigtiga skäl hafva blifvit anförda till bevis för riktigheten af hvardera af de stridiga åsigterna — många hafva ock blifvit anförda som inneburit sin egen motbevisnDing...... ng tror att vi, under närvarande förhållanden, i saknad af allmän krigsbildning och vapenfärdighet inom nationen måste ega en stående, väl discipiinerad arme till stam för vår beväring, och att indelta armån, sjelf en nationalbeväring i modifierad form, är den bäst passande att i sina ordnade led upptaga landets unga, ännu oöfvade krigare. Men jag tror ock att den tid varder kommande, då fäderneslandet, i farans stund, skall kunna vädja ej endast till sina söners vilja och mod. men ock till deras allmänt utbildade förmåga och kraft att, utan biträde af en stående, besoldad krigshär, möta och tillbakakasta hvarje fiende, som är nog förvägen att våga striden emot ett helt folk af öfvade krigaren Ett sdant system af allmänt nationalförsvar öfverensstämmer så väl med våra minnen och behof, som ock med vårt folklynne. om det rätt uppfattas och ledes. Vårt gamla härrop var alltid man ur Juse! till fiendens fördrifvande. Men armå och folk voro cå ett, och vapenkunnig, efter tidens fordringar, var då hvarje vapenför man. Återförom detta sakernas skick, beredom nationen tillfälle att återförvärfva den allmänna vapenkunskap och krigsbildning, som det legda försvarsverket henne beröfvat; och det gamla härsropet skal! åter skalla, då fienden hotar och följderna deraf bli, hvad de fordom varit, tryggad sjelfständighet och okränkt nationalära ...... Förf. anmärker att han icke med det föregående haft för afsigt att klandra indelningsverkets stora id, som för sin tid var så klokt genomförd, men påminner om att i dess grundtanke ligger potentialiter hvad som framdeles kan åtgöras till det högsta nationalförsvar. Han anser indelta armån vara en öfvergångslänk från en fuilt besoldad till en fullt obesoldad armå... . Men i samma mån detta mål vinnes, och således genom en, efter tidens kraf lämpad, allmän vapenförmåga och krigsbildning all väsentlig skilnad emellan beväring och stam upphör — i samma mån kan och bör äfven all formel skilnad dem emellan upphäfvas, och stamtruppen småningom antaga den fulländade formen af allmön rationalbeväring.n Förf. omnämner vidare huru Preussen genom erfarenhet af olyckan införde ett konsevent system för mnationalbeväpning, hvilket k hos oss med skäl skall anses öfverdnifvet. Lyckligtvis kunna vin, säger förf., xem vi med allvar gripa. saken an, hinna san m: mål genom medel som icke ö verstiga irc krafter, icke rubba industriens förhållanden. men som i sig sjelfva innebära möjligheter till de önskade resultaten och tillika vilkore: för öfriga statskrafters utveckling; och dessö medel, hvar skola väl de sökas, om ej i befordrandet af allmän upplysning, befordrande! af sann militärisk bildning i förening med sann medborgerlig bildning?s Man har hittills ansett rekrytskolan vara den enda möjliga utväg att bilda den tunskaj 1 och färdighet, som tillhör en soldat, och att kl denna bildning först vid manlig ålder, ej för: än 20:de åldersåret, kan taga sin början. Men en färdighet som sent inhemtas, blir icke rätt pålitlig, den glömmes lika hastigt som den förvärfvas, och måste ständigt underhållas för att kunna ständigt påräknas. Helt annat är det med den färdighet som grundlägges ; banaåren, utbildas i ynglingaåldern, och tillämpas i mannaåren. Den blir, såsom er: omedveten tillhörighet, införlifvad med per sonen, blir en inrotad vana, hvars utöfvaud: icke kostar möda eller ansträngning, och som kan förmeras och utbildas huru fångt son: helst. Månne den konstfärdighet och slöjdskickligbet, som så fördelaktigt utmärker vårt folk. särdeles i vissa orter, vunnits efter tjugonde året? Och månne den skicklighet, som träffas inom våra verkstäder och fabriker, icke inöfvades. från yngre åren? Hvarföre då icke följa denna enkla och naturliga anvisning vid systemet att undervisa i hvad som hör till soldatens färdighet? Äfven denna har ju sina elementer, som böra och lätt kunna bibringas i de första ungdomsåren: i denna ålder då sinne och kropp äro uppfattliga af intryck, böjliga i alla former, och då hågen för kroppsöfningar, synnerligen de militäriska, röjer sig i alla frivilliga företag, lekar o.d. Efter tjugonde året. har hågen ofta tagit en annan riktning, och kroppen, så framt den ej unde: tiden blifvit af konsten utbildad, har, genon vanor, arbeten, m. m,. fått en viss styfhet. oledighet och motsträfvighet, som icke utan mycken möda öfvervinnas. Det är således intet tvifvel att ju militärbildningen, äfver den mekaniska, bör och kan inhemtas samti digt och jemnsidigt med all annan kroppsoch själsutveckling; att den utgör en ofrånskiljelig del af den allmänna bildningen, och att den. till följd häraf, bör ingå i summan af de undervisningsämnen som tillhöra de allmänna läroverken i alla deras gradationer.a — — Hvad är väl föremålet för allmänna läroverk, om ej att bereda och utveckla elevens bildning till menniska och medborgare?, — I alla graderna af dessa läroverk måste kroppens förmögenheter gemensamt med själens utvecklas, — — — — — — — Att den bildning de lemna icke är allmär i detta ords vidsträektaste bemärkelse, och således icke i full harmoni med samhällslifvets fordringar, är tyvärr en sanning som cj af någon fördorsfri mer betviflas. Men i detta, , såsom i många andra fall, stå vi på gränsen ,