åra läsare såsora prof ett af de nyssnämnda tyckena: Pappersåldern. Vi fyra åldrar ha haft förut: Guld-, silfver, kopparoch jerntill slut. Nu från metaller ej mer vi hemte Benämningar, ty från lump den femte Tidsåldern stammar, från trasor blott, Och pappersålder vi sednast fått, — Hvad äro Pelion väl och Ossa Mot pappersbergen, som skola krossa Oss allesamman, och detta snart, Om de få växa med sådan fart! — länk bara: femti millioner pund Af papper, årligen, på vår rund, Och bundra dumbeter på hvart ark...z Bär jorden detta, så är hon stark! Men papper tages ock till patroner: De nyttjas flitigt af kungspersoner, När de få lust till att åderlåta Samt komma enkor och barn att gråta. Det är ett nöje, de ej försumma, Och vi få lyda den tjocka trumma, Och gå i döden — hur dumt! — för den Som alla önska för djefvulen. Först dock på papper de kriga käckt; Och vexla nöter och ljuga fräckt Om sina fredliga tänkesätt Och rena afsigter, samt bur lätt Det vore tvisterna att förlika, Och huru löften de aldrig svika, Men stå vid kungsord. (Ack, nog vi veta Hvad kungsord äro — och borde heta!) Sen nu de tröttnat att längre skrifva, Sin mask från ansigtet stolt de rifva Och kasta pennan och fatta svärdet, Med hån föraktande menskovärdet; På papperskriget, som nått sitt slut, Skall blod nu flyta; som bläck förut. Så gjorde dock deras fäder ej, Ty deras tal, det var: ja och nej; Om ej de skonade just hvarann, Man dem ej rättvist beskylla kan För pappersödning. De -skrefvo klent, Men slogos dugtigt, ja, djefvulskt rent. Men ändå kunde vi vara glada, Om papper ej gjorde större skada... Månn icke böckernas syndaflod Är vida värre än menskoblod? En enka eller bedagad flicka Till nålen icke vill längre blicka: Hon köper sig en bok papper blott För några öre, hon har i smått; Hon bläck och penna lånt dessförinnan, Och färdig står nu författarinnan: Visst är att tänka hon föga van, Men det beböfs ej i en roman. — På det prosaiskaste sätt i verlden Hon blott berättar öm lefnadsfärden, Som sjelf hon gjort. Hur för en student Hon först en synnerlig brånad kännt, Men hastigt ledsnat likväl vid denne, Emedan han ej förförde henne, Dock, hur hon ändtligt af en offcer Blef gjord olycklig — och sådant mer, Som händer dagligen här på jorden, Der kärlek: ungdomens pest är vorden. Den gamla Blåstrumpan håller fram Ej blott sin egen, men andras skam; Hon rad på rad, som gärdsgårdar, ritar Och sig från morgon till qväll beflitar; Och snart bar verlden en bok, en ny... Det bättre lönar sig än alt sy, Ty hon om dagen får tre riksdaler, Utaf förläggarens kapitaler... Snart blir på tyska hon öfversatt Och hennes namn europeiskt. Hvad spratt! Om endast dyrare papper varit, En slik triumf hon visst ej erfarit: Om arket kostat hvad nu en bok, Hon hellre sytt och sig visat klok. — Det är en sanning, en uppenbarlig, Att pappersåldern är mycket farlig, Ithy den skapar en sådan mängd Af vittra qvinnor i tidens längd, Att utan skjorta de arma männer Få gå och traska, hur solen bränner, Och ärbarbeten nödvändigt flyr, Då alla skrifva och ingen syr. Men jag poeterna ej får glömma: De ej sitt jus under skäppan gömma, De öda papper, ja hela ris, Att få en guldslant till pris och — spis. Visst få de sitta ibland en timma Att på ett erd kunna riktigt rimma, Men sedan går det af bara fan: Ej mera vatten bar ccean, Än det spm böljar i deras sånger, Omskrifna tusen och tusen gånger... Det slukar papper, det der, min själ! Men berre Gud hvad det vore väl, Om ändå konsten att papper göra T hast hlaef ntdz41 Nå slann man höra