Pio Nono och Fredrika Bremer. Ur mamsell Bremers i dessa dagar utkomna arbete Lifvet i Gamla verlden, som vi snart skola närmare omtala, meddela vi följande märkliga samtal emellan den berömda svenska författarinnan och den romerska kyrkans öfverhufvud: 7 Klockan fyra eftermiddagen förliden söndag befann jag mig i Vatikanens salonger, dit jag infördes af en ung page i röd sidendrägt. I ett stort rum, prydt af ett par stora taflor, sutto flera fruntimmer och några herrar väntande. Äfven de hade anmält sig till audiens. Påfven ger om söndagarne sådan särskildt åt fruntimmer; dock få de medtaga sina män eller söner. Vi väntade omkring en timma. Jag betraktade de två stora taflorna, som upptogo rummets två hela väggar. De voro medelmåttiga målningar af Pio Nonos uppenbarelse af ;IImmacolata Virgine, samt af hans högtidliga kungörande af denna dogm i S:t Peters kyrka. n De i rummet väntande personerna kallades in till påfven i den ordning de infunnit sig. De gingo in två eller tre i sender. Jag kallades att inträda ensam såsom jag kommit. Före inträdet i påfvens rum måste jag vänta ännu en stund i ett ljust galleri, der tvenne kardinaler artigt togo mig om hand. Den äldste, en ännu ung, vacker, blond och mycket lång herre, med ett ganska verldsligt utseende under den presterliga kappan och kalotten (monsignore de Merode), talade om mina skrifter, dem jag är viss på att han icke kände utom genom en recension, som i dessa dagar lärer stått i den franska tidningen Constitutionnel. Han förmodade att jag var katolik. Jag nekade. Åh, men då måste ni blifva det; ni måste omvända er, måste icke stanna på halfva vägen! Ett fruntimmer, såsom nin, 0. 8 v. Han afbröts af kallelsen till påfven. Jag gick in, åtföljd af monsignore de Merode, som böjde knä vid dörren och lemnade mig derefter ensam med Hans Helighet. I djupet af ett aflångt, ljust, högst enkelt möbleradt rum stod, vid ettskrifbord, en man af fyllig, men vacker bildning, klädd i en hvit, lång klädesrock med röd bröstlapp och kalott. Jag neg djupt vid dörren, neg ännu en gång midt i rummet under det jag lydde påfvens vink att komma fram till honom, och neg ännu en gång då jag kom helt nära och stod på samma lilla matta, der han sjelf stod och dit hans vänliga vink inbjöd mig. (För personer, som icke knäböja för påfven, höra tre nigningar eller bugningar till ceremonielet.) Påfvens porträtter äro honom i sllmänhet lika, men hans fylliga, starkt undersättsiga ansigte har, på nära håll, mindre uttryck af godhet och betydligt mer af egen vilja och lynne än porträtterna. Blicken i de blå ögonen är liflig, men icke djup, och saknar allvar. Hy och häll tyda på den bästa helsa, på god aptit och på ett godt kök, . Påfven blickade på ett skrifvet papper, som han höll i banden, frågade om mitt land, mir vistelseort och tillade: Ni har skrifvit något?l..... ; Jag: Ja, ers helighet, familjeromaner, egentligen lefnadsskildringat, men i roman. form.n Påfven: Men ni är katolik ? Nej, E.H., icke romersk katolik. Påfven: Då måste ni blifva det. Det är ingen helhet eller konseqvens utom i katolske kyrkan. Tillåter E. H. mig en fråga? Påfven: Jay sägl Jag älskar af hela mitt hjerta vår Herre och mästare, Jesus Kristus. Jag tror på hans gudomlighet, på hans frälsande verksamhet föl mig och hela verlden; jag vill lyda och tjena