Är ni hans vän, så är ni en mycket farlig sådan, svarade professorn leende; och det skulle icke det minsta förundra i fall ban då tröstade sig öfver den pb ban rönt. Fär är icke frågan om hvad ja att ni bör söka hjelpa er i FAR göra en annan olycklig, inföll professorn, Nej, grefvinna, det kommer jag aldrig att göral, Men, professor, Frida har en gång gifvit er son löftet om sin hand, och ni, som är bennes slägtinge, är väl den rätte att uppmana henne till ordhållighet. Är det väl tänkbart att hon skall kunna finna någon lycka, sedan hon förstört sin barndomsväns. Ett löfte, gifvet på andras tillstyrkan, kan icke blifva bindande, isynnerhet då hjertat höjer sin röst deremot. Jag vill icke, grefvinna, tänka så illa om min son, som att han ens kan räkna på detta löfte nu sedan Skuldfrid sagt att hon älskar en annan. Och dehne andre anser ni värdig att blifva lycklig på er sons bekostnad ?? Ja, grefvinna, det gör jag och äfven nix Hvad menar ni dermed?, Att-ni, liksom jag, har en hög tanke om baron Canitz. Jag bar -icke någon, hvarkena god eller ond, om honom; han är mig en likgiltig personlighet. För er son intresserar jag mig verkligt och beklagar endast att ni sjelf så litet gör det. Fru grefvinna, jag kan inte fatta att hans lycka skall bestå deruti att två menniskor blifva olyckliga och han sjelf äfven. Låtoss derföre icke spilla ord mera på dea saken. Tages pligt bjuder att han gör allt för att befrämja dessa bådas lycka, som älska hvarandra.s föollvad ni nu begär är orimligt.