eat medtogs nr Fe SR ee än -I ren, t Åboen erhåller kontrakt på tio år, med utI satt rättighet att efter den tidens förlopp genom option, och mot tillökning af 10 4 iafgiften, bibehålla arrendet i nya tio Er 0. s. v. så länge han ordentligt betalar sitt arrende, hvarförutan han förlorar ej allenast sin optionsrätt, utan också kan uppsägas med vanlig fardag. Dock upphöra tillökningarne då arrendeafgiften hunnit blifva fördubblad, d. v. s. efter tio kontrakters tid. Det återstår likväl den vigtigaste delen at det förutsatta syftemålet för inrättningens hela verksamhet. Detär att skaffa barnen en framtid. Likasom en fader vore onaturlig, om han vid femton års ålder lät sitt barn gå ut ur fädernehuset, alldeles handlöst i verlden, utan att ega vidare förhoppning om hvarken understöd eller stöd, eller råd under sina första och ömtåligaste strider med lifvet — kan också en barmhertighetsinrättning af närvarande art ;cke motsvara den bestämmelse som en fri kostig allmänhet förmodat vara lifsprincipen i anstaltens tillgöranden, om barnen utskrifvas, utan vidare åtgärd än att få gå sin väg — hvartbän denna väg än må bära; Ett sådant förfarande måste ofta komma att misslyckas. och då utgöra ett rysligt experiment med menniskosjälar. Viförutsätta således att barmhertighetsinrättningen har barmhertiga slutsyften med sina barn, så att samhälle och kommun må känna sig förbundne till tacksamhet för hvad inrättningen gjort, och ati Stockholms kommun . särskildt, som genom sina förmögnare ledamöters, till en del högst betydliga uppoffringar, sammanbragt jemnförelsevis oerhörda penningemassor, ändtligen måtte få den tillfredsställelsen att se ett resultat svarande mot de stora lemnade medlen. Handtverkerierna, redan förut öfverlupna utaf fattiga uppväxande, hvil-as enda tillflykt de äro, lemna ingen säker framtid åt de barn som dem anförtros; och då inrättningen hittills hufvudsakligen åt det hållet inkastat sina elever, har dermed i bästa fallet endast händt, att lika många andra fattiga barn blifvit undanträngda. Hvilken var då förmånen på det hela i afseende på barns framtida bergning? Femton försörjda och femton undanträngda göra räkningen jemnvägande och öfverskottet intet. Det är tillräckligt ordadt om det otillförlitliga, om det gillerartade i detta förfarande, hvarvid barn, uppfödda inom en kasern, med helt andra vanor än som för öfrigt förekomma i verlden, vidare inom stängda portar, uteslutna från all bekantskap med lifvets förhållanden i en stor stad, utsläppas, ja så att säga utslängas i denna stad, hvars moralitet icke alltför mycket lofprisas, och der ingen, ingen fortfar att vaka öfver dem, rätta dem, leda, trösta och bjelpa dem i deras oförfaren het som öfvergår alla deras jemnårigas. Man behöfver således icke uppehålla sig vid detta system — som är förkastligt, förfärligt; men Svad skall då sättas i stället? När afsigten vore att förskaffa barnen en framtid, och sådant skall ske genom att försätta dem i tillfälle att sjelfve förskaffa sig denna framtid, är väl den lättaste utvägen att söka i en fortsättning af det yrke i hvilket de varit uppfödda, således i landtbruket. Detta yrke, visserligen fordom mindre aktadt, har, under en stigande hyfsning hos de så kallade bildade klasserna, börjat stiga i aktning, — och i all händelse kan idkaren vara belåten med. sin närvarande sambhällsställning. Väl gifver jordbruket ingen stor rikedom åt den som sjelf och med egna händer odlar sin jord; men det skyddar dock allmänt emot betungande fattigdom, och är således ett lyckligt yrke för den som förstår huru mycket ligger förvaradt i det ordet och bönen fattigdom och rikedom gif mig ickel — Också är utrymmet i detta yrke icke förträngdt, såsom i handtverkerierna, det är tvärtom nästan begränsadt, åtminstone för långa tider i vårt land tillräckligt stort för att lemna tillflykt och bergning åt hvarje idog, och om sina menskliga åligganden någorlunda underrättad individ. För att lätta uppvuxen ungdoms framsteg inom detta yrke, kunde väl uppfostringsanstalten vara betänkt på att både förbereda sina elever och sedermera biträda dem så att de måtte komma i tillfälle att sjelfva förvärfva sig en bosättning. Om barnen t. ex. finge Kvar sitt stycke att under uppväxttiden odla. och denna odling sedermera tillfölle dem emot ett billigt arrende, och området sedermera genom fortsatt odlingsflit hos brukaren sjelf kunde utvidgas till behöflig storlek, så hade det fordna inrättningsbarnet kommit i en ställning, den lyckligaste af alla, att hafva dagligt bröd, och att veta sig hafva erhållit det genom ärligt arbete. Så särdeles stora fonder skulle icke dertill erfordras, och egentligen ingen uppoffring, ty det blifvande arrendet borde alltid gifva mer än ränta på det kapital som erfordrades för att uppköpa icke odlad, men odlingsbar mark. Emot en sådan åtgärd skulle stora invändningar kunna göras, och de skola sannolikt icke uteblifva, helst hos sådana personer, för hvilka skenet är nog, och det väsendtliga reindre lockande; — personer, hvilka tycka sig hafva gjort tillräckligt med att hafva frambjelpt obemedlade barn genom den första barndomen, för att vid den 15-åriga vådligaste barndomsperioden lemna dem att bero på egna svaga och obepröfvade kroppsoch själskrafter. Men hvar och en som har hjerta för medmenniskors väl, skall icke rädas för svårigheterna, icke sky mödan, då det gäller ett heligt syftemål, — och det finnes intet heli-1 gare än själars frälsning; och det är också denna som så lätt går förlorad under vanvård vid den uppväxande ungdomens inträde i lifvet. Ett svar emot alla inkast kunde manl hemta från den omständigheten, att systemet med ungdoms koloniserande vid åkerbruk är praktiskt försökt, och icke misslyckadt, ehuruväl, vid det enda tillfälle som hunnit till vår kännedom, en fortsättning af systemet afbröts genom hufvudmannens och tillställarens död. Det var det Fellenbergska institutet i Schweiz, der barnen på här angifna sätt lärdes att i sina Ae Urat bl LEE Sa F ARNE AE CP RPS NE år