ge Aer RT nt art rr ög, JM ee brer Eller, skall man qvarlemna barnen halftan nat år i förhållanden, om hvilka man inset ,Jatt de skulle menligt inverka på barnens mo. Iraliska tillväxt? Om det är lagligen omöjligt att, efter vanliga beting om frälsehemmans brukande, af: skeda en åbo såsom en lös person, och man I följaktligen skulle ifrån början, genom upp: Iställda kontraktsvilkor förbehålla sig en sådan rätt, hurudan skulle då brukarens hela ställning blifva — såsom utan all säkerhet? Huru skulle ett hemman blifva skött, om åboen icke hade vissheten att åtminstone få afberga den gröda han förberedt, äfvensom den gröda han genom blifvande vårsådd under det löpande höstgrödeåret påräknat få inberga? : Blefve man icke i allmänhet sannolikt utsatt för opålitligt folk, om åboer icke kunde anställas under andra än lösa törhållanden? Är det icke en stor fördel uti att hafva personer, hvilka kunde qvarblifva vid hemmanet för alltid, d. v. s. ej allenast för lifstiden, utan också genom son efter fadren? Är en sådan anordning overkställbar i ekonomiskt-juridiskt afseende? Låter det icke göra sig, att upprätta kontrakter på bestämd tid, men med förbehåll af förlängning på ny termin med vilkor att brukaren ökar afgiften med en förut bestämd bil!ig procenttillökning i arrendet? Kan det icke antagas att en driftig brukare skulle, under sådana förhållanden at säkerhet för besittningen och afkastningen a! det kapital som han kan hafva nedlagt på hemmanets och jordens förbättring, gripa sig an med sådana förbättringar, till hvilka tid. arbete och penningar vore erforderliga? Kan: man, tvärtom, antaga, det en brukare skulle nedlägga kapital och arbete på en jard. hvars ökade västlighet han icke med säkerhet kunde påräkna komma sig till godo? Bör icke en egare helst utlemna sin jord på sådana vilkor att dennas produktivitet, och följaktligen kapitalvärde och procentvis stigande afkastning tillväxer? Om nu ett sådant system skulle erkännas vara det rätta i allmänhet, borde det då icke ännu heldre antagas af en moralisk personlighet, ett institut, som kan hoppas fortlefva. och hvars styresmän icke på något sätt kunna återhållas af ensidig förkärlek och affektionsvärde för en jord som den skulle för långa tider öfverlåta i främmande, men likväl intresserade händer? Om ett sådant hemman blefve vanskött — såsom med vanliga arrendatorer någon gång kan förväntas — egde man ju ett korrektif i den förutgående bestämmelsen om en stigande arrendesumma vid hvarje, t. ex. tioårig termins förlopp, äfvensom i den nödiga stipulationen att kontraktet vore allsidigt förverkadt, om betalningarne icke skedde ordentligt? Skulle åter systemet för ett, efter terminer, med ökad afgift fortgående. arrende upptagas af Prins Carls inrättnings styrelse, huru skulle i sådant fall den ena hufvudsakliga afsigten — barnens uppfödande — vinnas, då arrendevilkor samt öfriga ekonomiska ömsesidiga beting kunde råka i strid med hvarandra? Skulle det icke finnas nödvändigt att antaga penningar eller valutor såsom mellanmedel att förlika de ena anspråken med de andra? Om t. ex. arrendesumman bestämdes i spanmål (eller pgr efter markegång) och direktionen förbehölle sig att uttaga dessa valutor omedelbart eller genom evalvation till kostnader för barns underhåll, hvilket då komme att utgå in natura, så skulle direktionen der igenom hafva undanröjt betydande svårigheter för den händelse att den behöfdeåtertaga barnen ur en familj, inom hvars moraliska atmosfer den funnit olämpligt att qvarlemna sina barn? Behöfde man väl, i sådant fall, mera än att förklara det arrendesumman för återstående tider skulle utgå i penningar? Borde icke för sådan orsaks skull, och under alla omständigheter, en liten del platser hållas obesatta i flera familjer, för att vid sådana förefallande behof finnes att tillgå, så att barn, de der af en eller annan orsak behöfde förflyttas, kunde tillslås en annan :?familj, utan att man dermed gjorde mängder på stället öfvertalig? Blefve det icke ett beqvämt liqvidationssätt att dervid hafva penningens mellanmedel, hvarigenom all tvist vore förekommen? Om det syftemål, inrättningen bar, anses vigtigt, vore det väl också naturligt att styrelsen vill utsträcka dess resultater så långt som möjligt. Om således egendomens afkastning kunde uppdrifvas så långt som möjligt, så vore deri att se allenast en fortsättning af inrättningens välsignelsebringande verkan. Det synes alltså vara lika vigtigt som något annat att iakttaga den ekonomiska fördelen, så långt som det kanske utan att förnärma en annan vigtig grundsats, nemligen den att åboerne skola ega en lycklig. bergning. Skulle icke alla dessa förhållanden kunna förenas igenom följande sätt att tillställa: ? De flesta företag, de må också hafva en högre syftning, måste hafva sitt fotfäste, sin basis i det materiella, det ekonomiska. De böra ordnas så att de bära sig, göras oberoende af alla ekonomiska svårigheter. För den skull, sedan syftet är gifvet och erkändt vara att förskaffa uppfödelse, uppfostran och framtid åt största möjliga mängd barn ur hufvudstadens behöfvande klasser, bör man ordna tillgångarne så att de blifva tillräckliga och, med bibehållande af rättvisa, billighet och någon portion ädelmod emot dem som skola bruka jorden, beräkna den dernäst möjligen största och varaktigaste och stigande afkastningen. Troligtvis sker sådant derigenom att inrättningen sjelf icke i eget bruk behåller en enda torfva, om icke ett undantag må ske för ett område till boställen åt föreståndaren och skolläraren. Det öfriga, som redan är odladt och indeladt på hemman, bibehålles sådant det är, ifall det indelade frälset har någorlunda lika lotter, hvardera så stor att en familj om 9 11.1. nat AnAR FaR bur, HR fNra TRE