ÅN ADSL E ORK, I Sadat fall, CI NY, LUSKOULL af mindre barn öfverlemnas åt en familj i den ställningen, eller skall förbållandet utjemnas genom prestationer af spanmål, penningar 0. 8. Vv? Skulle, i händelse en ny uppsättning af barn tillkommer, antingen hela numerären (möjligtvis 4, 5) eller successive det antalet lemnas till familjen, under det att de äldre ännu äro qvar? Skall en uppfostrande familj tillförbindas att afskeda sina uppväxta adoptivbarn äfven oaktadt både föräldrarne och barnen skulle önska en fortfarande samvistelse? Hvar ämnar man i allmänhet göra af de de barn som uppvuxit? Hvilken bestämmelse har man uppgjort för sig i afseende på de uppfostrade barnen? Skall men finna lämpligast, att, under aflägse ledning och tillsyn låta barnen, genom odlingsarbete på Egen hand, bereda sig tillfällen till egen framtida bosättning? Har den egendom, dit institutet kommer att förläggas, tillräckligt utrymme för att derå finna odlingstillfällen — helst så stora att de kunde för en tid förslå för möjliga bosättningar efter föregående odlingsarbete ? Eiler, skola barnen, såsom hittills skett, vid aflägsnandet från inrättningen, lemnas att söka s:g omp i verlden??? Skall Prins Carls inrättning betrakta sig såsom ett institut, grundadt på föräldravård? Eller skall institutet vara en uppfödelsean stalt, Cer ingen pligt af föräldratillsyn och föräldraomsorg vidare behöfver komma i fråga, sedan ynglingen och barnet hunnit den ålder och styrka, att personen kan bjelpligen försörja sig sjelf genom tjensteförhållande såsom dräng eller piga — kanske ett och annat år utan lön ? Är institutets problem att uppföda och uppfostra, eller är det tillika att skänka den dittills vårdade individen också en lefnads-rigtning? — En framtid? Om man, genom barnens uppfostran i ett tarfligt familjlif åtminstone frånkommit den ytterst oförståndiga principen för kasernlifvet, användt på barn (!!!) skall man bibehålla det gamla, så till sägande lugnet, att låta ungdom, i den kinkigaste brytningen af lifvets utveckling, lössläppas i samhällets ödemark för att der sjelf bana sig en väg, utan stöd, utan ledning, utan återkallelse till den rätta kosan hvarje gång som oerfarenheten vilseledt den med alla verldsförhållanden obekante ? Skall man åtnöjas med de stora orden, de vackra fraserna om ordning och tukt och uppfostran till kristendom — såsom det hette i den första uppställningen för Prins Carls inrättning? Eller skall man, vid nu blifvande förändring, afse det lägre lifvets förhållanden såsom oafvisliga vilkor för det högre lifvets anspråk, åligganden och behof? Skall institutets fond betraktas såsom enda tillgången för bestridandet af kostnaden för barnens uppväxt och uppfostran ? Eller skall man betrakta barnets egna små krafter, dess personlighet, såsom en särskild tillgång, hvarigenom de försättas i tillfälle att spara inrättningens förmögenhet, hvilken sedmare i det fallet kunde växa och lemna tillifälle till utvidgad verksamhet? Skall det anses nyttigt att barnet betraktar sig allenast så:om ett nådehjon, som alldeles icke påräknas kunna i någon mån göra nytta för sig, och följaktligen dermedelst i det praktiska bringas ifrån den tanken atterhålla föda och existens blott genom andra? Eller skall barnet vänjas att uppfatta lifvet såsom en skyldighet, en sak som hvarje person för sig skall underhålla, utan att vänta på andras biträde ? Bör man få antaga, att det barn, som praktiskt erhåller en sådan väckelse, också skall snart nog lära sig begripa, det en inrättning, och dess styrelse, som genom välmening, omtanke och uppoffringar försatt barnet i det lyckliga läget att kunna använda sina krafter till bidrag för egen uppehållelse, har gjort barnet en stor tjenst, för hvilken barnets sinne wäl må ledas till motsvarande välvilja, d.: v. 8. till erkänsamhet för den största af alla välgerningar — den att hafva hjelpt menniskor att hbjelpa sig sjelfva? Skall väl — för att nu återkomma till det första grundvilkoret för det praktiska ilifvet, det ekonomiska grundvilkoret — egendomen betraktas, måbända icke allenast såsom den enda tillgången för att bestrida kostnaderna vid barnens uppfödande, utan också, såsom en industrisak, och fördenskull till någon större eller mindre del skötas för inrättningens räkning? Skall en föreståndare möjligtvis få sin wmppmärksamhet afledd, genom landtbruksöfmingar, ifrån den bestämmelse som torde vara Ihans enda rätta, att öfva en faders tillsyn öfwer alla de barn och öfver alla de familjer som komma att tillhöra egendomen ? Skall något landtbruk undantagas till eget bruk, så att måbända en förvaltare, inspektor m. fl. dertill blifva nödiga — och möjligtvis misslyekade företag derigenom drabba inrättningens fonder med förluster, likasom de skulle afleda en föreståndares hela sinnesoch tankeriktning från den så till sägande rent presterliga och familjfaderliga bestämmelse som torde medgifvas böra utgöra syftemålet för shans verksamhet? å I hvilken ställning skall familjen försättas i.ekonomiskt afseende ? Skall en åbo, som emottagit ett hemman till bruk och likaledes emottagit barn till uppfostran, betraktas i det ena afseendet såsom frälsebonde med thy åtföljande rättigheter och skyldigheter? Eller skall barnauppfostran vara hans hufvudbestämmelse ? . Om i förra fallet åboens egen säkerhet i afseende på det ekonomiska beståndet fordrar -aldraminst den trygghet som är förenad med vanlig uppsägning vid Thomasmessa, för afflyttning halftannat år derefter — men de hus:faderliga åliggandena, som förutsätta tillsyn, ibedömande och pröfning af den större eller mindre lämplighet som han och hans familj förete i afseenle på handledandet af barn. möjligtvis skulle befinnas oförenliga med hans ler hans familjs personliga beskaffenhet -—