— Herr Dietrichsons första föreläsning öfver de nordiska nationalskalderna åhördes af ett icke ringa antal damer och herrar, hvilka med det lifligaste intresse följde den på en gång enkla och populära och tillika högst sakrika. intressanta och lifliga framställningen. Herr Dietrichson började med en inledande blick på det styrkande och tröstande uti den kulturhistoriska betraktelsen af Nordens folklif, såsom — tvärtemot eller oansedt dagens politiska brytningar — hänvisande på enhetstanken såsom någonting, som icke kan gå under. Århundradets sträfvande i Norden är att klara nationalmedvetandet, och detta: skall alltid stärkas genom betraktandet af det egendomliga sätt, hvarpå litteraturoch konstutvecklatsig, på samma gång man måste finna den gemensamma roten, de gemensamma grunddragen. Talaren utvecklade nationalitetsbegreppets berättigande, å ena sidan emot den trångsinnade bygd-patriotismen, å den andra emot kosmopolitismen. Kulturen drifver menniskorna i riktning åt det allmänna, det gemensamma; poesien och konsten samlar dem omkring det egendomliga, hvaruti lefves det lif, som hvar och en bäst känner och lefvat sig in uti; hvarvid i förbigående erinrades om den filologiskt konstaterade slägt skapen mellan orden lebenp och lieben samt om Goethes yttrande, att menniskan, då hon känner sin fot på jorden, icke når till skyarne med pannan och att hon med pannan i skyarne icke finner stödjepunkt på jorden. Trädets växt kan icke gå den bakvända vägen, att först vilja slå ut en krona och sedan fästa rot; sålunda måste äfven litteraturens och konstens lif först slå rot i hemmet, innan det universella kanj utveckla sig. Man kan påj denna känsla fördet nationella, såsom ett grundvilkor för att verksamt sträfva efter det ideala och åstadkomma något universellt godt och stort, lämpa skriftens ord: Huru kan någon älska Gud, som han icke ser, och hata sin broder, som han ser? De universella skalderna och konstnärerna ha först alltid sökt sig en grundval i nationens lif, såsom exempel hvarpå anfördes Shakespeare, Goethe och Rafael. Hela konsthistorien vore för öfrigt ett enda stort bevis för denna sats. Talaren lemnade en kort öfversigt af orientalismen, antiken och romantiken i deras inbördes förhållande och förhållande till nationaliteterna. isynnerhet klart framstående i arkitekturen och plastiken. Talaren kastade enblick på den nyare tidens kulturhistoria från reformationen intill förra århundradets peruk-stil, som just var stagnerande derföre, att den satte konsten icke uti ett fritt skapande, utan i en död imitation efter antiken, och han påpekade i motsats häremot — 2 KOKAS