; STOCKHOLM den 5 Dec. De tvenne kungliga förslag till förordningar om främmande trosbekännare och deras steligionsöfning, samt om ändring i ansVarstbestämmelserna för affall, hvilka genom stän.dernas beslut i Maj månad detta år blefwo antagna, ha nu blifvit promulgerade, och finnas införda på ett annat ställe i bladet. Ehurtidet visserligen är med tillfredsställelse an sålunda erfar, att åtminstone det veder styggliga och af domaren sällan utan ett visst våld på hans rättskänsla tillämpade la ndsförvisningsstraffet sålunda blifvit formlige n afskaffadt, så återstår ännu mycket i önskp ingsväg innan man med fog må kunna säga to leransen — för att ej tala om religionsfribet(;n — hafva vunnit burskap inom vårt land. Vi ha vid flera föregående tillfällen fe deåtskilliga stadganden uti dessa örordningar, som dels stå i uppenbar strid med begreppet om fördragsamhet, dels äro egnade att förlamande inverka på tillämpnin:gen deraf. Att t. ex. hvad som till sin nattur är, och bland andra civiliserade nationer alltid blifvit betraktadt som en gifven rättigfhet, här förklarats vara en af godtycke beroende nådegåfva; att man likasom sökt försona borttagandet af ett grymt och olämpligt, men just derföre i de flesta fall otillämpligt straff med införandet af en mängd nya och lätt tillämpliga straffbestämmelser, allt detta har af oss och andra samvetsfrihetens vänner redan blifvit till fullo ådagalagdt. Vi vilja derföre här nu blott anmärka i afseende på en bland de mest ömtåliga bestämmelgerna, den om barnens religion, huru den af badiska regeringen, efter representationens förslag, i förra månaden härom utfärdade lag, hvilkeh finnes införd längre ned, genom enkelhet och billighet fördelaktigt utmärker sig framför de invecklade och med blicken :ogfvändt fästad på statskyrkans intresse gifna föreskrifterna i den nya svenska lagen. Det är bekant huru dessa båda förslag uppgjorts i samråd med:de mest inflytelseegande inom prelaturen, och ej kommo i dagen utan ett slags imprimatur från dessas sida, hvilket ock förklarar frånvaron af motstånd inom presteståndet, en medgörligbet, som för öfrigt lätt war att förutse på grund af den klerikala karakter, som genomgår hela den nya lagstiftningen. Huruvida åter bitall till förslag sålana som dessa skulle ha vunnits inom ett samhälle, der den andra statsmakten hade varit af rent borgerlig art, således utan en 23 procents klerikal tillsättning, blir en annan fråga; vi tro det icke. I throntalet yttrades, att Jå den nyalagens grundsatser af fördragsamhet rätt tillämpas, så bör den tillfredsställa olika tänkande trosförvandters rättmätiga anspråk på en förut saknad bekännelsefrihet,. Här erkännes således till en början, att det hittills lagligen gällande förbållandet innebnrit ett icke rättmMätigt förtryck. Vi önska och hoppas, att å denna frisinnade förklaring innan kort måtte följa ett-lika oförställdt erkännande af att äfven de nu promulgerade författningarne i mer än en punkt behöfva ganska väsentligt modifieras. I afvaktan häruppå vore det emellertid högeligen önskvärdt, om den kungliga uppmaningen till en rätt tillämpning blefve följd mera i samvetsfrihetens allmänna äntresse än i den stela bokstafvens. LA