dag, löjtnant Aberney, tillade hon vänd till denne och med sitt mest förtjusande småleende. Vi ha gått att söka er, grefvinna, sade Tage. Skuldfrid påstod att ni stämt möte med henne härstädes.n Men icke med er,, svarade grefvinnan skrattande. v ; Jag följde Skuldfrid.o Tage bugade sig. Lothard tog afsked med en hel verld af tvifvel i sitt bröst. A Helt tidigt den följande morgonen, medan Skuldfrid sännu låg, kom Nathalie upp till henne. : Se så, Frida, skynda att kläda digt utropade hon. Jag har beslutat att du och jag skola tillbringa den här dagen ute på Rosenvik, vår sommarboning. Nej, det är overkställbarto, försäkrade Skuldfrid, jag bar redan lofvat bort mig. Utan mitt tillstånd, och hvart? Till farbror. Det löftet kan icke hållas, Jag ä enlevera professorn, och hvad värre är, j har redan hans samtycke. Alltså, fort upp och gör en landtlig toilett. Jag skall vara din kammarjunogfru. Hon gaf ej någon nåd. Skuldfrid måste låta kläda sig af Nathalie och så s ville. Resultatet deraf blef de merna voro lika klädda. i ordning, stälde Nathalie s framför den stora tfrymåen, Du är allt ett godt sty jag, ock det oaktadt har jag din tillbedjare, unge Aberney, qva min; en vacker föresats, eftersom han är blixtkär i dig. a SR Jag afstår honom oändligen gernan, försäkrade Skuldfrid. Vidare har jag föresatt mig att...... Nathalie såg på Skuldfrid, att den der marmorstoden Canitz skall blifva förälskad i mig. Om det gällt Skuldfrids lif, hade hon icke kunnat afhålla sig att skifta färg. Hvad, min engel, jag tror du rodnar?