unga qvinnan, stödd på sin äldste följeslagares arm, ned till sjöstranden, der de stannade. Har du någon gång stått der, min kära läsare, och helt tyst betraktat den egendomligt sköna tafla du har framför dig, under det de lummiga ekarne skakade sina hundraåriga bjessor öfver ditt hufvud? Om du det gjort, så har du äfven känt dig stolt öfver ditt fäderneslands vackra natur. Till höger eger. du Birgers stad, famnad af Saltsjön och Mälaren; ett präktigt smycke, infattadt af hafsgudens silfverarmar och omgifvet af sina holmar. Midt för dig eger du det södra landets höga och allvarliga berg; en bild af det folk, som vusit upp bland nordens fjell; och nedanför dina fötter framrulla saltsjöns böljor. Rundt omkring dig eger du en natur så prunkande i sin yp: piga fägring att du med tjusta sinnen ovilkorligen utropar: 3 O Sverge, huru skönt är du ej, mit fosterland !I Nå Skuldfrid! yttrade slutligen Aberney efter en lång tystnad, shvad tycker du om vår Djurgård ? Hon lade banden på hjertat då hon med ett af sina mest strålande leenden svarade: Det är mig för fullt här, för att jag skulle kunna säga hvad jag tycker. Mig förefaller det, som endast Finland skulle ega förmåga att komma mig attglömma detta land. Vore jag ej firska, ville jag vara svenska för att säga: Här är jag född. : Du är så ock, mitt barn. I Sverge stod din v2sga och i den svenska jorden sofver din ar.n Vid dessa ord ryckte Skuldfrid: till, tryckte bäftigt Aberneys arm, liksom hon erfarit någon svår smärta. Tage inföll med några ber traktelser öfver Stockholms läge m. m. Man återvände till åkdonet dit Skuldfrid gick med