Ögönblicket. Rom byggdes icke på en dag. Det italienska riket i våra dagar bygges ej beller så lätt, men det blifver dock byggd. Tante molis erat romanam condere gentemp, så stort arbete var det att skapa etiitalienskt fölk! utbrister redan Virgilius; ej mindre arbete är det att skapa det om på nytt. Det har gått fort till en viss punkt. Garibaldi har behöft endast veckor och månader. der andra skulle behöft år och årtionden. Det är med knapp nöd dessa murare och snickåre hunnit blifva färdiga med den lilla villan på ön Caprera, hvarmed Victor Emanuel velat öfverraska den störe krigaren, medan denne har hunnit bygga det nya riket och, man kan säga, skapa det nya folket i Syd-Italien. Dit tills har det gått fort, men der Garibaldi slutar, der börja svårigheterna. Det försiggår för ögonblicket något i Neapel, som borde vara alla nätionaliteter till en exa och hvaraf icke minst vi i Norden borde veta att hemta lärdom. Italien har haft den lyckan, att i en tidpunkt, passande för dess stora pånyttfödelseverk; ega en konung, som Vietor Emanuel. en statsman, som Cavour, och en general, som Giuseppe Garibaldi. Den idå, som lifvat desss trenne, är i sig sjelf ej blott så stor, men så riktig och sann, att den måst erkännas til och med af makter, eljest icke benägna att låta ett annat folk bli förstarkt, eller att sätt nationaliteternas. rätt öfver traktaternas och der dynastiska häfdens. Förhållandena hafva alltså här varit jemförelsevis i hög grad gynsamma och man borde tro, att efter detta skulle Italiens enhet vara ett redan löst problem och intet återstå. Men mycket återstår. Och hvarför? Hufvudsakligast derför, att inom ålla fölk finnes, ett parti, för hvilket hvarje idf är er galenskap, män hvilka i historien icke se elle; vilja se annat än ett gammalt urverk, hvilket går bäst utan olja och utan reparation, emedar så har det gått i farfars-farfars tid, för hvilka stundens små intressen äro betydelsefullare. än framtidens lycka och Välsignelse, och Khvil kas tröst, när det en gång börjar teckna sig alltför rasande, är — aprås nous le dehige. Män, för Kvilka deöt verkligt stora är er förargelse, redan derför, att det är större, är de sjelfva! för hvilka traditionen äfven i det bornerade och småsinta är ettsakräment, medan åter för dem allt nytt är ett vågspel och något oicke tillräkligt pröfvadt; framförallt, för hvilka all tro på möjligheten af en mer sann och mera betryggad nationell utveckling. änden hittills varit medgifven under otaliga duodes-dynastiers faderliga skydd, är mildast talad: en drömp, i sjelfva verket en gudlöshet och en hädelse! Detta parti, äfven der det är i minoritet. betyder mycket och väger tungt, genom kon: spirationen. Der logiken tryter dessa framtidens vedersakare, der sanningen generar dem der upplysningen träder dem ivägen och folkens bättre käaslor, ofta blott instinkten af det rätta, vållar dem bekymmer för upprätthållandet-af det utdömda och det genomruttna, der gäller det att stå på sig i skumrasket att göra doktrin för pöbeln, — den herrekläd da så väl som den trasiga, — att gjuta sin vältalighet i den; blinda auktoritetstrons ock den liknöjda okunnighetens öron, att värfva anhängare i vinklarna och z2postlar på hamnkäerna. Der gäller det, att genom appell till lumpna passioner göra egoismen till en helig grundsats, gifva det trångbröstade skenet ai en vis betänksamhet, sjelfbelåtenheten hedei och namn af politisk styrka, och att predika isoleringen såsom höjden af statskonst efter exemplet af skogens djur, hvart med sin jordkula för sig. Det är detta parti söm, när andra vilja mö tas på halfva vägen, fordrar att man skall gå åtskiljs, som, när nationaliteterna söka si: styrka och frygghet i något gemensamt, göra sitt hemliga arbete för att splittra och slå kilar emellan, som, när en tanke uppstår om en mäktig och solid sjelfständighet på grundvalen af brödraskap och närmare förbund. skriker på en Sjelfständighet inom fyrå trångs murar med en gapande Armstrongspjes åt hvarthåll, och tutar i alla vrår sin lösen: brödraskap, det är upplösning! Det är dettz parti, som genom sin otröttade sammansvärjning och sina Mineringar i det dolda ännu länge skall försinka Italiens fullkomliga orga: nisation såsom en enda väldig stat, ett ends lyckligt och kraftigt folk, — och i sanning en stormakt! Det är det som skuffar käernas befolkning som kanonomat fram genom Neapelsgator och som alltid i djupet af sin själ har hållit sig öfvertygadt om att Garibaldi alltför länge varit skonad af bataljens: kulor. Och det skall intill sista man fanatiskt begagna hvarje medel, — fegt måhända, men segt! — för att, om mö ligt, förhindra den kalamitet?, hvarigenom Italiens särskilda fragmenter skola blifva fogade så tillsammans, att tjugutvå millioner själar kunna omsider säga med full sanning: vi hafva alla blott ett fäderpesland. Afven detta parti kallar sig patriotiskt; de äro, hvar i sin stad, i Neapel, 1 Kyrkostaten. i Parma, i San Marino, de ?sanna? italienårne, de äkta italienarne af prima sort, och de ega det lyckliga medvetandet af att alltid. hvar i sin stad, vara genom sina lysande minnen, höjden af sin kultur kallade till en principal ställning, uteslutande all: sammanblandning med folk af sämre kaliber. Och. dock har Vietor Emanuel redan vid Novara vågat drömma om något större, om sitt italienska äss unga qvinnan, stödd på sin äldste följeslagares arm, ned till sjöstranden, der de stannade. Har du någon gång stått der, min kära läsare, och helt tyst betraktat den egendomligt sköna tafla du har framför dig, under det de lummiga ekarne skakade sina hundra