Kannande, att hr. DozycKkl Deredt vara arkitekter tillfälle att gerom svenska. arbetare få sina ideer skickligt utförda i inherosk mårmor, som trotsar klimateta inverkan. Till Bedaktionen af Aftonbladet. Då Tit. i sin tidving för den 14 dennes från en vhögt aktad fokrepresentant emottagit. och meddelat en uppsats i representationsfrågan, hvilken uttryckligen angifver sig vara riktad mot några undertecknads i Stockholms Dagblad införda artiklar i nämnde fråga, anhåller jag, i anseende till: sakens stora vigt, att få i Tit. tidning infördt ett svar, som något närmare redogör för mina åsigter, och, som jag förmodar, äfven. något närmare bestämmer tyistens rätta ståndpunkt. Stockholm den 21 November 1860. —lIm— Hvarom äro meningarne angående en reform rörelse skiljaktiga? Den aktade folkrepresentantens första sats är den, att ståndsrepresentationen har vida mindre betydelse nu än den hade 1809 och tidpunkten närmast derefter. Orsaken härtill förmenas vara den, att de allmänna frågornas utgång då bestämdes af de inom adeln öfvervägande meningarne. Nyttig: eller skadlig (heter det) fanns dock en kraft, som i sitt handlingssätt följde grundsåtser, riktiga eller oriktiga, och som erbjöd kontinuitet i besluten. Denna sats stödjer sig bland annat på ett alltför uppenbart misstag, åtminstone en högst förvillande uppgift, nemligen att adeln 1809 bibehöll;den rättighet ståndet förut egt, att med dubbelt antal ledamöter mot de andra stånden besätta utskotten. Härmed bänger dock rätteligen så tillsammans, att den före slutet af 1809 års riksdag under den 10 Februari 1810 utfärdade riksdagsordning; i dess 28 8 uttryckligen stadgar, att riksstånden välja ledamöter i utskotten till lika antal af hvarje stånd. hvaraf följer, att äfven om adeln under de föregående månaderna af riksdagen efter gammal praxis tillsatt dubbelt antal ledamöter. i utskotten, denna rättighet likväl, långt ifrån att bibehållas, tvärtom afskafades omedelbart i sammanhang med vårt nya statsskick, äfvensom den förderfliga klassindelningen på riddarbuset då upphörde. Således, äfven om vi vilja erkänna, att adeln vid de riksdagar, som närmast efterträdde 1809 års revolution, utgjorde, såsom författaren i A.B. uttrycker sig; en bestärmad tyngdpunkt inom representationen, så måste. anledningen dertill sökas i helt andra förhållanden. Månne: man har orätt att påstå denna öfvervigt hafva haft sin rot dels i gamla traditioner, dels i landets tacksamhet för adelns protester mot 1789 års säkerhetsakt och vid 1800 års riksdag, samt slutligen för den hufvudsakligen af adliga officerare tillvägabragta regementsförändring; hvarigenom landet räddades från total undergång. Härtill bidrog dock sannolikt i lika tad borgareoch bondeståndens ytterliga svaghet och felaktiga organisation, enär. bondeståndet då endast bestod af kronooch kronoskatteåboer och borgareståndet nästan uteslutande af borgmästare och rådmän, Detta förhållande förklarar också att regeringen den tiden, likasom under närmast föregående tider, vida mer hade sin tyngdpunkt hos de ofrälse stånden, än hos adeln, der just oppositionen mot regeringen till och med 1823 års riksdag hade sin egentliga utgångspunkt, såsom riksdagshandlingarne nogsamt utvisa, och hvilket säkert ej heller är den aktade folkrepresentanten obekant. Vid sistnämnde riksdag erhöll ridderskapet och adeln likväl ett kraftigt understöd af bondeståndet, som anfördes af den utmärkte och klarsynte riksdagsmannen Anders Dani elsson från Elfsborgs län, och äfven i viss mån af presteståndet, hvaremot regeringen hade sitt uteslutande stöd just hos. borgareståndet. Äfven vid 1828—1830 årens riksdag hade oppositionen sin egentliga tyngdpunkt på riddarhuset, der namnen Fredrik Bogislaus von Schwerin, Carl Henrik Anckarsvärd, Gustaf Hjerta m. fl: voro i spetsen för motståndet, itvensom fortfarande ; Anders. Danielsson och Nils Månsson i Skumparp m. fl. i bondeståndet. Riksdagens ledning öfvertogs emellertid då, å regeringens vägnar, på riddarhuset at sedermera statsrådet friherre af JINordin, som der sökte. göra gällande den bekanta satsen om votering för uniformens, och i bondeståndet af dess talman Johan Olofsson Longherg, biträdd, af ståndets genialiske sekreterare, numera aflidne hofrättsrådet Trädgårdh, som för, vinnande af sina ändamål begagnade ännu sämre medel. -Deraf: förklaras oppositionens besegrande och den fservilism, som i öfrigt karakteriserade denna riksdag, t. ex: genom bondeståndets famösa votering i fråga om indragningsmaktens afskaftande och samma stånds: afslag :å, det hvilande grundlagsförslaget om frälsehemmansegares! inrymmande: i ståndet: Emellertid lyckades man vid denna riksdag att geromdrifva det vigtiga beslutet om realisationen, för hvilket man i första rurmsmet hade: att tacka grefve von Schwerin och br Gustaf: Hjerta, och i det-sista d. v. landtmarskalken grefve Carl-DeGeer, som genom sitt mäktiga inflytande lyckades utverka K: M:te stadfästelse å rikets ständers beslut. Vidare är det från denna riksdag man kan härleda borgareståndets föryngring och snart sagdi omskapning, genom att der upptagarepresentanter från -bergsbruken, hvilket likvälej kon till: verkställighet förr än vid 1834 års riksdag. Också fick sistnämnde riksdag en helt förändrad fysionomi mot de föregående, hufvudgakligen genom de utmärkta representanterna: i: borgareståndet Thore: Petres och Carl Fredrik. IWerns uppträdande samt det vid samma riksdag knutna förbundet emellan borgareoch bondestånden, 1 hvilket sistnämnda jemväl flera sällsynt upplysta representanter blifvit invalda, såsom Hans Jansson från Dalsland, Nils Pehrsson i Boda, Anders Eriksson från Carlskoga, Sahlström m. fl. Författaren häraf tror, i anseende till den temligen noggranna uppmärksamhet, hvarmed han; i egenskap af representant, fJjt ärendena under de Fita gorlnagta Tiibdanla manne Gt ee ARA OS RUN