Skuldfrid hade Lothard äfven bemärkt, men på bonom utöfvade den icke någon tjusande inverkan, utan motsatsen. Hon är lik Skuldfrid på samma sätt som en karrikatyr är lik sitt original, tänkte Lothard. Det som hos Skuldfrid var hänförande natur och sanning är hos henne konst och studium. Hennes åsyn plågar mig, emedan hon visar att det behag och den gratie, som är en gåfva af naturen hos vissa menniskor, kunna andra kopiera. Dessa skatter af uppriktighet, af sann oskuld kunna äfven med konst återgifvas. Det är som orm hon profanerade något heligt då jag af henne ser en rörelse, som erinrar om Skuldfrid. Resultatet häraf blef att Lothard, i olikhet med sina kamrater, så mycket artigheten medgaf, undvek grefvinnan. Han var likväl allt för mycket gentleman, att ett enda ögonblick glömma hvad ett fruntimmer har rätt att fordra af en bildad man. Artig, då han sammanträffade med henne, var det likväl i hans artighet något så kallt och ointresseradt, att man tydligt förstod att de förbindligaorden och den uppmärksamhet han skänkte henne icke härflöto från något annat än vanan att sålunda uppföra sig mot damerna i allmänhet; en vana den hvar och en, som lefvat i de högre sällskapskretsarne, tillegnar sig. Visserligen skymtade det ibland fram en undertryckt öfverlägsenhet, ett något som sade: att ban kastade smickrande fraser och artighet åt det täcka könet, alldeles som man ka-; star leksaker åt barn för att tillfredsställa deras önskningar. Just detta retade dem, som i likhet med Nathalie egde tillräckligt förstånd att uppfatta och förstå hvad Lothards fina leende dolde. En afton sedan grefvinnan åtskilliga gånger ehuru förgäfves försökt att hos Lothard framtvinga ett lifligare intresse än höflighe