skratt var lika. Då man såg grefvinnan Nathalie på ryggen och hörde henne skämta eller skratta, skulle man varit frestad taga för afgjordt att det var Skuldfrid; men då hon vände sig om, fanns i detta ansigte icke ett drag, som påminde om den finska flickans regelbundna utseende. fälage tjusades af likheten och grefvinnan blef något som så väckte hans intresse att han kände sig lyeklig i hennes sällskap, längtade efter henne då hon var frånvarande, och glömde alla lifvets obehag 1 hennes närhet. Det är likheten med Skuldfrid som fängslar mitt sinne, sade Tage till sig sjelf. Då hon talar är det som om mitt öra smektes af Skuldfrids röst; då jag ser henne gå eller röra sig, glömmer jag det som passerat och tycker mig förflyttad tillbaka till förgångna tider, och då klangen af hennes friska skratt träffar mitt öra, är det som om jag ännu vore yngling och med Skuldrid deltog i hennes barnsliga upptåg.s Det var en tjusande förvillelse åt hvilken Tage öfverlemnade sig. Grefvinnan, en qvinna med ett högst egendomligt skaplynne för sin behagsjuka, insåg genast att Tages uppmärksamhet och artighet var af annan natur än de andras. Detta föranledde henne att hugna honom med större gunst, än som föll på hans kamraters lott. Hon talade allvar med -honom. gjorde betraktelser, skämtade och ingick i långa diskussioner. För honom hade hon alltid ett vänligt, stundom bhjertligt lende. Nog af, enhvar insåg att Aberney var grefvinnans gunstling. Visserligen fanns det stunder aå hon sysselsatte sig ovanligt mycket med Lothard och liksom roade sig med att vilja tvinga bonom skänka henne en hyllning, den han å sin sida icke tycktes böjd att offra på hennes fåfängas altare. Den likhet som fanns emellan Nathalie och