var det så ljust och fridfullt. Han var tillfreds med sig sjelf; han tänkte: Moder! Du bör vara nöjd med din son. Nu, Skuldfrid, är jag värd att älskas af dig. Hvem är i dag bättre, den at dig en gång så djupt föraktade Canitz, eller den Tage, för bvilken du uppoffrade honom? — Ah! jag skulle önska att vid mitt lif kunna fästa er hel serie af stolta och ädla bandlingar, för att i slutet af min lefnad Kunna säga — att: mitt värde rentvagit mitt namn. Den mig ovärdiga svagheten, som min förbittring emot honom alstrade, är i ratt begrafven i hafvet: sköte. Jag har räddat,hans lif, till försoning för det slag jag en gång gaf honom. Jag har räddat det nu, ehuru mitt hjerta blöder af det sår hang sista handling tillskyndaåd: mig. Jag har således gäldat det onda mer det goda. Jag kan våga vara stolt öfver mi; sjelf. Lifvet, med all sin rikedom af smärt: eger ändå sköna stunder; det har förtjent a! lefvas blott för detta ögonblick, äfven or :återstoden af min tillvaro blefve lika glädje fattig som det förflutna. Dagarne ombord på fregatten förflöto efte: otfvanbeskrifna händelse utan att något afvi; för vår berättelse inträftade; vaktgörin: exercis, samtal i gunrummet och promenad: på däck eller batteri. Lotbard hade, cf den stormiga natten, blifvit alla sina kan: raters gunstling. Man täflade om att visa de aktning man fattat för honom. Lothard sj: var sig i det närmaste lik, tyst och allve lig; men han besvarade likväl nu kamrate nas vänliga närmande med förbindlighet stället för den nästan afvisande köld, hv: med ban förr tillbakastötte hvarje försök : framkalla någon förtrolighet dem emella Lothard visade med utsökt takt att ban t sitt full. värde skattade den aktning man pi