jag att rycka ifrån honom hans lycka och sedan fröjda mig åt hans smärta. UTSanti Apostoli förkunnade för Neapels inånare att klockan var fem, då Lothard infann sig vid Pozzuoli. ;3 På tröskeln af ingången till ett litet hus stod Tage. Han besvarade Lothards stumma helsning med att föra handen till mössan, hvarefter han utan att säga ett ord steg uppför en smal trappa, som förde till öfra våningen. Lothard följde honom tigande. De inträdde i ett rum försedt med ett enda fönster. Tage tillslöt dörren omsorgsfullt och stoppade nyckeln i fickan; en manöver den Lothard cke gaf akt uppå. Han hade gått fram till fönstret, kastade en blick ut på trakten och blef stående en stund så. Några ögonblick förflöto sålunda, lvarefter han vände sig om. Tillbakalutad i den lilla soffan satt Tage med banden hvilande öfver pannan. Redan en lång stund har jag väntat att ni skulle börja det meddelande hvarför ni önskade att jag skulle infinna mig här, sade Lothard. Uppriktigt taladt, så önskar jag ni snart gör slut på ett möte som omöjligt kan vara särdeles behagligt för någon af oss. Dessutom skall jag vara ombord innan klockan åtta för att emottaga vakten. Det är således icke någon tid att förhala. RVid Lothards tilltal spratt Tage till och sprang upp. NI skall emottaga vakten klockan åttav, upprepade Tage. Huru mycket kan ni ej komma att genomlefva innan dess. Tage gick fram till Lothard och fortfor med en egen gäckande röst: Ni har beslutat att aldrig slåss med mig, att hända hvad som helst, icke ens kröka ett bår på mitt hufvud. Var det icke så ? Så var det.