på ofelbarheten, och.tillsoch med qvinnorn I höja på axlarna åt Roms åskor; men deru öfver uppställer massan ingen teori för sig hon går sin väg fram, bevarande sina känslo och vanor, sina helgonbilder och sin traditic nella religiösa poesi; bon sammanfattar allt några ord: Presten. skall, göra: sintjenst, me ej regeral Och de göra såsom de säga. Alle städes, under brinnande revolution, under ful! krig mot påfven förrättar presten sin tjens lika lugnt som i skuggan af Vaticanen, oci det kan ej falla någon enda menniska in at störa honom dervid. Jag bör tillägga, att:en del af det lägr presterskapet och af munkarne göra gemen sam sak med folket; de ryktbara. Garibaldi capucinermunkarne ha nogsamt ädagalag detta. Då vi sistlidet år i andra ändan a Italien följde familjen Manin till Comosjön medförde de beväpnade bergsboerne, som mängd kommo att helsa den store venetiana rens son välkommen, sina prester, sägande til oss: Ånche sono buoni italiam (äfven de ärc goda italienare). Ett tal af Garibaldi. Några dagar innan Garibaldi afreste frår Neapel, öfverlemnade han nya fanor till de: hans armå anställde ungerska frivillige och höll dervid till dem och till den församlade mängden följande tal, som säkerligen icke af någon skall läsas utan det lifligaste intresse: Detta är en skön dag, en stor dag. Den är skön, den är stor, emedan den med et nytt band sammanknyter Italien med Ungern. De frie äro förbundne med hvarandra. De frie italienarne kunna ej, böra ej glömma det. (Folket utbröt bärvid i en storm af bifall.) Italienarne äro fria, ja, alla skola. bli fria, och detta snart. Ett lif, helt och bållet helgadt åt fribetens, åt nationalitetens sak, har ej burit någon annan frukt. Jag önskar ingenting annat än rättigheten att säga sanningen alltid — till den mäktige lika mycket som till folket. Hör mig således, ädla folk i denna stora och sköna hufvudstad, och om jag .gjort mig förtjent af någonting utaf er, så hör mina ord. Vårt lands kräfta och förderf har alltid den personliga ärelystnaden varit. Det är ännu så. Det är personlig ärelystnad, som förblindar påfvekungen och förmår honom att sätta sig emot folkrörelsen, som är så stor, så ädel, så ren, ja, såren, att den står ensam i verldshistorien. Det är påfven, som fördröjer ögonblicket för Italiens fullständiga befrielse. Det enda hindret, det verkliga motståndet är han. Jag är kristen, och jag talar till kristna. Jag älskar och vördar Kristi lära, ty Kristus kom till verlden för att återlösa menskligheten från den träldom hvartill Gud ej skapat henne. Men denne påfve, som vill att menniskor skola vara slafvar,, som af jordens mäktige begär fjettrar och bojor åtitalienarne — denne påfve känner ej Kristus, han beljuger sin egen religion. I Indien bekänna och dyrkar man två väsenden, det goda och det onda. Det ondas väsende för Italien är påfvekungen. Må ingen missförstå mina ord; må ingen förblanda hedendom med kristendom — frihetens lära med slafveriets giriga och blodiga politik. Upprepen detta, upprepen det, det är er pligt. I; som ären här, en del af befolkningen med appfostran och bildning, det är er pligt att uppfostra folket, uppfostra det till italienare. Uppfostran förlänar fribet; att uppfostra folket betyder förmågan att hägna och beskärma dess oberoende. Af en sund och kraftig uppfostran af folket beror Italiens frihet och storhet.