titeten, kan. det falla. kontrollören in att låta qvarnen stanna ock att finna något slags öfvervigt, hvarpå konfiskation och höga böter följa. Öfverallt trassel, öfverallt prejeri; ingenstädes: ordning och rättvisa. Kan man väl då förundra sig öfver, att denna landtbefo!knings tänkesätträro desamma som dfranska böndernas 1789? Dessa vackra och godsinnade befolkringar, en ädel race, som man under så lång tid låtit hemfalla åt lätjan, osnyggheten och eländet, de oundvikliga följderna af sekelgammalt förtryck, sträcka sina armar mot Italiens konung såsom mot en Messias. Bland andra oriktiga föreställningar, som äro spridda bland oss, är äfven den, att det ej finnes något borgerskap, någon medelklass i romerska staten; man blir snart tagen ur sin villfarelse, då man får se landet sådant det verkligen är, der de italienska firgerna bäras, och sådant det var i Viterbo i går. Ingen kan ha bättre hållning än det improviserade nationalgardet i de minsta köpingar; intelligenta, allvarliga ansigten, som äro så lugnande som möjligt för de mest lättskrämda ordningsvänner; personer, medvetna af hvad de göra och görande det mycket väl. Att döma af hvad man ser och hör, på torgen, i de allmänna vagnarna, på de simplaste bykafeer, skulle man vara frestad att tro sig i Toscana, oberäknadt något mindre elegans, något mera landtlig enfald. Det förstås att vi endast tala om förhållandena, men ej om städernas materiella tillstånd i detta lilla italienska Spanien, der all byggnadsordning tyckes varit saknad i århunsraden. Hvad som isynnerhet öfverraskar är folkets sunda förstånd och lugn; man finner här ingenting af detta ursinniga hat mot presterna, som jag sistlidet år var vittne till i Romagna och hvilket der härrörde af en stor mängd romagnolska presters olyckliga medbrottslighet med österrikarne, men hvilket dock, tack vare revolutionschefernas kraftfulla moderation och allmänhetens sans, ej öfvergick från ord till handling. På de sista åren bar man allmänt i Frankrike varit öfvertygad om, att om den franska garnisonen lemnade Rom och ej alla, som tillhörde den påfliga regeringen, sattes i säkerhet, skulle folket taga svår hämd och begå stora våldsamheter. Detta egdesannolikt sin riktighet förr, men ej nu; allt skulle gå för sig med bästa ordning: ett improviseradt nationalgarde skulle intaga gensdarmernas plats, det vore alltsammans. Detta lugn skänker mycket mera styrka än vreden; vreden svalnar, men en på samma gång instinktmässig och resonnerad öfvertygelse, som inmängt sig i ådrorna och identifierat sig med sjelfva tillvaron, svalnar ej. Denna enhälliga öfvertygelse innefattar, att det är slut, allestädes utan återvändo slut med påfvens verdsliga makt, samt att om politiken ännu bibehåller några klutat deraf, detta endast är för en kort tid och i afbidan på en annan lösning. Hvarföre, fråga sig invånarne i S:t Petri arfvedel, hvarföre skola vi vara utestähbgda från det gemensamma goda, bannlysta ur det italienska fäderneslandet? Äro vi af mindre värde än de andra? Harej Viterbo samma rättighet som Orvieto, och är ej rättvisan till för alla? Fransmännen äro våra vänner; franska regeringen, som gjort så mycket för Italien, kan ej vilja vår olycka. Om vi någon tid måste lida för Italien, skola vi lida; Venedig lider ännu mera! Men detta skall ha ett slut. Jag hade lemnat Viterbo före de franska truppernas inryckande, och jag kaningenting yttra derom; men jag kan försäkra, att jag aldrig hört någonting sägas om Frankrike, som ej varit fullkomligt rätt och billigt. Man var ej vredgad; man var sorgsen. och denna sorgsenhet var så mycket mera rörande, som personliga farhågor föga blandade sig deri; man visste med sig, att Frankrike icke skulle tillåta hvarken någon reaktion eller någon förföljelse, hvilket folket i Corneto lifligt uttryckte på sitt sätt genom att berätta, att de påfliga vid sin återkomst velat kasta folk i fängelse, men att fransmännen sagt: no si tocca! (låt bli deml!). Man skall ej bli förföljd, det må vara, men är det då ingenting att ha planterat fäderneslandets symbol och vara tvungen att åter låsa in den till bättre tider; att ha njutit af den lagliga ordningens och frihetens välde, och att åter utestängas derifrån! Man bör förstå att uppskatta nationalkänslans liflighet i hennes gryning, denna nya passion, som betagit hela detta folk,de okunniga såväl som de lärda, de stora som de små! Ett ord i förbigående om Italiens religiösa tillstånd, hvarom mani Frankrike har svårt att göra sig en riktig föreställning. Ingenting kan vara mera olikt med tillståndet i Frankrike; man vore böjd att tro sinnesstämningen mera spänd och våldsam än hos oss; det är alldeles tvärt om. Om det i Frankrike råder materielt lugn på ytan, så är det moraliska tillståndet i. religiöst afseende ytterligt spändt, och vete Gud, huru det skulle gå, om passionerna vore lika ytterliga som situationen; folket delar sig i två hopar, en vidskeplig, men ännu mera klenmodig och fastgrodd i gammal slentrian, hvilken -blindt går i presterskapets ledband ända derhän att låta hetsa sig på regeringen; den andra utan tro eller indifferent, som, trots sitt dåliga moraliska tillstånd, på djupet bevarar instinkten och tendenserna af framtid och framåtskridande, men som tills vidare och på hvad sätt hon än : förr eller sednare må komma ur denna belägenhet knappt gör någon åtskillnad mellan de religiösa sanningarna och presten. I Italien ej så; massan af folket förkastar nästan enhälligt prestens välde, men ingalunda tat rk ho sv PRE Nn ARON ger AR NRA. Ar nt ER ALA frä Ne NV er ig nå rr RR egen. I bn ön RR AA KR MR — PS