Lotbard såg efter honom. Tage gick in i sin bytt. En af Lothards äldre kamrater, premierlöjtnant Steen, den enda ombord med hvilken han. var .du och något närmare bekan!; nalkades honom sägande, i det han sänligt slog Lotbard på skuldran: ; Säg mig uppriktigt, Canitz, hvarför är du så i!la stämd emot Aberney? Ständigt har du något att anmärka. Aldrig annat än å tjensten,, svarade Lothard kallt. Det är sannt; men du är ej lika nogräknad.med de andra kamraterna; emot dem är du öfverseende. Jag fruktar storligen att du och :Aberney gått till sjösmed en inre laddning af ovilja för hvarandra, den ni gjorde klokast i att kasta öfver bord. Vill du dermed säga att jag bör vara blind för Aberneys försumlighet vid vaktgöriag och -dylikt? frågade Lothard. : aJag vill säga, att ombord på ett fartyg finnes icke några fiender, utan endast kamrater. Hafvets vindar blåsa bort alla förtretligheter. Steen lemnade Lothard, somgick upp på batteriet under det han med en egen bitterhet äskte: Blåsa bort alla förtretligheter; ja förtretligheter, det är sannt; men hvarken haf eller land förmår hela själens sår eller förmildra all den bitterhet hjertat erfar vid åsynen af en förbatlig rival. Blotta tanken på den der ringen han bär, gör mig fiendtligt stämd mot honom. Den är ett minne af henne. På den släta guldplåten står: Skuldfrid.. Ahl! om jag reser verlden omkring, om jag tillbringas: hela mitt lif; skildt från allt som erinrar om henne, skall jag ändå ej förmåglömma att denne Tage var henne så outsägligt kär. Och jag, — jag skulle emot honom vara en god kamrat!