SKE ULESSVE AST 7 vik MAPS VISS TEATER. MINDRE TEATERN: Den girige. Fruntimmersriket eller Den uppoch nedvända verlden. Molieres berömda karaktersbild, Den giriges delar med alla andra verkliga snilleskapelser, odödlighetens sällsporda gåfva. Harpagon är liksom Tartuffe, Falstaff, och ännu några andra stora komiska gestalter, en karakter för alla tider och alla nationer, der den i en brännpunkt safnlar alla de spridda dragen af den lägsta bland alla menniskans passioner, girigheten. Men denna skapelse har äfven det egna med sig, att aldrig stod väl någon komedi så nära gränsen af det traziska, som just denna. Det är också detta förhållande, som förklarar det djupa intresse, med hvilket man följer den gripande framställningen af en passion, som blir komisk endast derigenom att den förfelar sitt mål, att den fästat sig vid ett föremål, som endast kan tillskynda sin beundrare en negativ pjutning, och bakom hvilken står döden med sin omutliga dom af en skilsmessa utan återseende, då alla de så girigt och mödosamt samlade skatterna. måste öfverlemnas åt andra, och samlaren sjelf, fattig som den fattigaste tiggare, nedgå 1 sin graf. Mycket har blifvit taladt och skrifvet om denna karakter; misströstande om att kunna säga något nytt derom, och anseende den odödliga diktens värde så tillräckligt erkändt, att den väl kan undvara det bifall. och den beundran vi skulle kunna uttrycka, öfvergå vi till en kort redogörelse för det sätt hvarpå den för närvarande återgifves på Mindre teatern. ESHr Stjernström spelar hufvudrollen på eti sätt, som i allo förtjenar att erkännas som något i och för sig helgjutet och fulländadt. Man kan tvista om olika uppfattningssätt, och det är möjligt att en och annan kan vara mera belåten med: det sätt hvarpå den förut gifvits hos oss af Sevelin, hvars förkärlek för karrikaturen väl torde vara hvar och en bekant, som någon gång såg denne, i sitt slag utmärkte komiker, — men på samma gång vi gifva företrädet åt hr Stjernströms Harpagon, tro vi oss veta att den mera öfverensstämmer med det traditionella sätt hvarpå denna figur uppträder på Theatre Frangais, och på hvilket den således utfördes af den store författaren sjelf. Glanspunkten uti hr S:s spel var ovilkorligen den berömda scenen, der han uppträder som bestulen; hvilken, på detta sätt utförd, var af en gripande verkan. Den som skrifver dessa rader påminner sig mycket väl de skallande skrattsalvor, som Sevelin framkallade, då han uti samma scen, krypande fram till rampen, stack upp sitt märkvärdiga hufvud öfver lamporna, och med den honom egna modulationen i rösten utropade: Ha ni kanske sett till min tjuf? Det låg så mycket löjligt i frågan på detta sätt framställd och i hela scenen för öfrigt, att. åskådaren för bara skratt omöjligt kom sig före att reflektera öfver det lärorika i den tafla som framstod för hans blickar. Så är icke nu fallet. Man skrattar mindre, men man gripes desto mera af en helsosam rysning vid åskådandet af denna den låga passionens triumf öfver ett tänkande väsen, — och så bör det vara om den sanna och färgre målningen skall uppfylla sitt ändamäl. Äfven slutet är förändradt till sin fördel. Förut slutades stycket med att Harpagon skyndade ut, utropande: Och jag skyndar att omfamna min älskade låda !, — nu deremot stannar han qvar på scenen, och ridån faller öfver den på kvä liggande uslingen, der han med af njutning darrande händer gräfver uti sitt guld, utan en tanse för den öppna graf vid hvars brädd ban står, utan en känsla för sin familjs lycka och glädje. Äfven denna sista scen utfördes af herr S. på ett utmärkt sätt, och skall säkert icke undgå att hos flertalet af åskådarne qvarlemna ett helsosamt minne. Bland de öfriga uppträdande utmärkte sig hrr Kinmanson, Pousette, Layerqvist och Österberg för ett jemnt och godt utförande af sina roller. Herr Åhman återgaf med värdighet den till omfånget icke särdeles betydliga, men i handlingen mäktigt ingripande Anselmes parti, ehuru han kanske, för att göra neapolitanaren me:a igenkänlig, anbragt väl mycket svart i sin maskerin:, eller med andra ord, såg för mycket målad ut — om man så får uttrycka sig. E De båda mera passiva fruntimmersrollerna, Elin och Mariane, utfördes något matt at mllna Nerman och Engström, och vi tro att Frosine — den vanliga Moliereska subretten