hennes fötter för ett småleende, ett vänligt ord. Hon trampade på mitt hjerta, hon förkrossade det och slutligen flydde hon. Nå väl, aldrig skall jag sammanföra våra banor, aldrig mer skall jag tigga om hennes kärlek; men aldrig skall jag upphöra att älska henne. En gång skall ödet föra oss tillsammans, en aning säger mig det; men ve öfver mig om jag då tager ett steg henne till mötes. Den kärlek hon en gång förskjutit skall jag aldrig mera bjuda henne. Och nu ut, ut tör att handla så att jag fri och utan detta sjelfherrskareok på mina skuldror må kunna helsa hafvet. Der vill Jag sedan lefva och dö.n Med detta beslut trädde Lothard helt plötsligt ut i verlden och helsades af sina bekanta i Petersburg. De månader som flytt sedan de sist sågo honom hade betydligt förändrat hans utseende. Den höga pannan, som förr tycktes så fri och klar att icke något moln skulle kunna skymma den, hade fätt denna egna prägel af eftertanka och allvar, som djupa och verkliga lidanden lemna efter sig. Man såg att någon bitter sorg famnat dessa tinningar och smärtans kyss hade lemnat en kall blekhet efter sig på tankans tempelhvalf. De förr så lifliga och blixtrande ögonen, derutur så mycket öfvermod och så mycken stolthet lyst, voro nu kalla och klara som ett par stjernor, hvilkas glittrande tindra på -firmamentet utan att hvarken värma eller upplysa; blott enformigt blänkande oss till mötes. Dessa läppar, hvilka fordom alltid hade ett gäckande, ironiskt leende, voro nu allvarligt slutna och ett drag af stränghet hade qvarstannat på dem, liksom lidandet derstädes satt sitt insegel. En hvar af Lothards vänner, förmän och bekanta, anmärkte denna förändring inom sig, men icke en enda yttrade ett ord. Det låg en sådan köld i Lotharis hela sätt, att man kände sig deraf liksom hålen på afstånd, och man förstod genast att