STOCEHOLM den 14 Nov. Om rätta tidpunkten för en reformrörelse. Från en högt aktad folkrepresentant ha vi rörande detta ämne mottagit följande uppsats, somdet är oss ett nöje att meddela: Emellan några af landets äldsta publicister, äfvensom mellan de större tidningarne, bar uppstått en strid om vissa med representationsreformen sammanhängande frågor. Då denna diskussion bör anses hafva till ändamål att från olika synpunkter utreda lämpligaste sättet för reformens behandling och genomdrifvande, så är den lika nyttig, som egnad att taga i anspråk den allmänna uppmärksamheten. Under denna tvist synes man dock hafva å ömse sidor gått längre än man velat. ena sidan har det blifvit ifrågasatt om en fullständig representationsreform nu kan och bör eftersträfvas, och å den andra har begagnats uttryck, som kan leda till den uppfattning, att erbjudna partiella förbättringar icke böra tagas i synnerligt betraktande). Det bör erkännas, att sistnämnde uppfattning i verkligheten är oriktig; men då den likväl synes vara temligen allmän bland dem, som eljest pläga förstå hvad de läsa, torde man väl på den sidan till någon del bära skulden för denna oriktiga uppfattning. Vare sig härmed huru som helst, så synes den hufvudsakliga tvistepunkten vara den, som Aftonbladet i sitt fredagsnummer framhållit, ner ligen: om stunden är inne för ett allvarligt verkande för representationssättets ombildning? Och det är denna fråga, som vi afse att med några ord belysa. Det öfverensstämmer med hvad, som på ömse sidor blifvit yttradt, att utgå från den uppfattning af frågan, som ostridigt tillhörde 1309 års män. I likhet med dem måste man : antaga, att ståndsrepresentationen tillhör en förgången tid, och att dess återupplifvande var en nödfallsutväg, användbar endast intilldess meningarne kunde förena sig om en mera tidsenlig form för representationens sammansättning. Derigenom uppkom, såsom Aftonbladet rätteligen anmärker, ett öfvergångstillstånd. Ett sådant kan icke i något menskligt förhållande vara lämpligt för en längre tid, och det ligger i sakens natur att ju längre det fortfar, desto större blifva olägenheterna deraf. Sällan visar detta sig så tydligt, som i afseende på vår ståndsrepresentation. Denl var, då den efter regementsförändringen först framstod, något helt annat, än hvad den i dag är; och om än det måste räknas densamma till förtjenst, att den varit mäktig att tillegna sig några af den nyare tidens idder, så skall det dock äfven vid en mera flyktig granskning blifva klart, att den, såsom representant för det stadium, hvari nationens politiska utveckling sig befinner, har vida mindre betydelse nu än den hade 1809 och tidpunkten närmast derefter. Den form, hvarunder rikets ständer återkallades till statsbestyren, var densamma, som under förra seklet åt adeln förlänat öfvervigten öfver de andra stånden och lemnat makten i händerna på ett fåtal af förtroendemän. Likasom under frihetstiden på riddarhuset de olika meningarne verit fullständigast representerade, för att vid afgörandet underordnas den ledande tanke, som vanligtvis eller för tillfället bestämde utskottens sammansättning; så antogs ock 1809, att de öfriga stånden ännu icke voro mogna att representera annat än sina enskilda intressen, vare sig korporationernas eller kommunernas, och att de allmänna frågorna hufvudsakligen inom adeln skulle komma att utkämpas. Att denna ståndens inbördes ställning skulle upphöra, förutsågs dock, likasom att ständsindelningen icke derefter kunde fortfara. Utan tvifvel förefanns ock en särskild anledning till bibehållande af adelns ställning i förhållande till de andra stånden i den omständighet, att den rörelse, som föranledde förändringen i statsskicket, obestridligen hade utgått från adeln, cch då man icke egde visshet om adelns beredvillighet att afstå från sina företrädesrättigheter, trodde man sig böra afsluta revolutionen på sätt, som skedde. Adeln bibehöll ock rättigheten att till dubbelt antal besätta utskotten, och ehuru omröstningarne inom dessa skedde ståndsvis. bereddes adeln likväl derigenom en öfvervigt, som var af särdeles betydelse, då afgörandet i sjelfva verket förbehölls åt utskotten, genom de formaliteter, som åtföljde hvarje försök inom stånden att afvika från utskottens förslag. Att de allmänna frågorna sålunda skulle komma att till sin utgång bestämmasaf de inom adeln öfvervägande meningarne, var klart, och hela representationen utgjorde således i verkligheten ett uttryck af dessa meningar. Det var dessa, som representerades, och hos adeln låg hela folkets makt, om än det både kunde lyckas och lyckades regeringen att någon gång väcka de andra ståndens afund mot adeln, och på sådant sätt inverka på adelns beslut. Då grundlagsstiftarne icke medgåfvo offentlighet åt ståndens förhandlingar, annorlunda än genom tryckning af protokollen,-så hade de derigenom åt korporationsandan gifvit ett ytterligare stöd, och det var således förbehållet åt den inom adeln rådande uppfattning af de inre och yttre poli) Om detta skulle syfta på Aftonbladets yttranden i frågan, så innebär det ett missförstånd. Vi ha ganska klart och bestämdt uttalat oss tör de par tiella förbättringarne och sagt det vara en dårskap att skjuta ifrån sig någon enda reform, som kan ernås, men vi ha tillika) ansett småreformerna icke böra skjuta undan intresset för representationsreformen, liksom vi trott att en agitation till fördel för en partiel förbättring icke är möjlig.