tllensst vårit anstötligt och stridande emot den i 2 kap. 2 8 kyrkolagen prest meddelade föreskrift, at! med saktmodighet, beskedlighet och varsamhet, utan obetänksamhet och förmätenhet, förmana, varna och bestraffa sina åhörare, utan äfven innefatta en orik4 från ställning af den kristna läran i så mått ivist derigenom ovilkorligen uttalat ev fördömelse öfver dem, hvilka utöfvade en i sig sjeit obrottslig och i lag tillåten handling, pröfvade hof. rätten rättvist döma Holmqvist, att för det af honom sålunda föröfvade embetsfel straffås med allvarlig föreställning och varning inför domkapitlet; så har K. M:t, medelst utslag den 10 sistl. April, jemte det Holmqvist blifvit för vårdslöshet och försummelse i annan embetsförrättning fäld att utgifva stadgadt bötesbelopp, i nåder fastställt hofrättens här ofvan apptagna beslut. Af förekommen anledning har justitiekanslersembetet infordrat Göteborgs konsistorii protokoll för den 13. Juni innevarande år, då kyrkoherden Holmqvist skolat undergå den sålunda i nåder föreskrifna varaing; och har jag, vid granskning af berörda. protokoll, funnit mig böra anmärka: att hr biskopen synes hafva handlagt frågan om den Holmqvist ådömda varningen, innan med öfriga ledamöter af domkapitlet öfverläggning egtrum eller beslutet: blifvit huru dervid borde förfaras; att ehuru, på sätt ofvan är nämdt, genom k. hofrättens af K. M:t derutinnan fastställda beslut, Jacobssons berörda mot Holmqvist gjorda angifvelse uttryckligen förklarats vara med laglig bevisning styrkt, hr biskopen likväl tillåtit sig sådana, vid detta förhållande och isynnerhet vid ett så beskaffadt tillfälle, betänkliga yttranden som dessa; för min del är jag öfvertygad, att uttrycken, för hvilka hr kyrkoherden blifvit anklagad, icke kunnat vara alldeles sådana, som det blifvit uppgifvet af åklagaren och icke heller hafva vittnena kunnat styrka dessa attryck, hvaremot syftningen anses vara af hr kyrkoherden erkänd; att sedermera, i stället för att, såsom vederbort, ställa sig till ovilkorlig efterrättelse K. M:ts beslut itt Holmqvist skulle straffas med allvarlig föreställning och varning, hr biskopen, såsom det vill synas, ander fortsatt förmodan, attK. M:ts nåd. beslut skulle srundats på antagande af obevista förhållanden — ill Holmqvist yttrst sig uti ordalag, dels vilkorliga, ;vetydiga och obestämda i afseende derå om de kunna wnses innefatta någon varning, dels i öfrigt innehålande vid ett sådant tillfälle som det ifrågavarande, enligt hvad mig förekommer, minst sagdt öfverflöliga, om icke alldeles olämpliga loford öfver Holmvist, uttalade både å egna och embetsbröders vägiar, såsom angående Holmqvists grundliga insigter ch kristliga tänkesätt,, om den erfarenhet i själavården, hvarmed hr kyrkoherden varit många em;etsbröder och äfven mig (hr biskopen) sjelf till ledling, stor aktning för hr kyrkoherdens nit ochskickighet och om de flere embetsbröder, som med förroende för hr kyrkoherdens allvar och förstånd blicka pp till hr kyrkoherden såsom föresyn och rådgifare; samt att, efter det Holmqvist deruppå lemnats tillälle att inför QVomkapitlet sig yttra och, enligt hvad n ledamot af domkapitlet lektor Ljungberg till prookollet uppgifvit, i ton och åtbörder mera lik en estraffande än en straffad, afträdt med den trotsiga örklaringen, att ban ämnade hädanefter på samma ätt som hittills förvalta sitt embete,, detta Holmvists obehöriga förfarande icke synes hafva förandt hr biskopen att hvarken vid tillfället tillrättaisa I olmqvist eller med afseende derå mot honom idtaga annan åtgärd. Till följd häraf töranlåtes jag härigenom anmods r biskopen att öfver hvad sålunda är vordet anmärkt ved förklaring till justitiekanslersembetet inkomma.