Hvarje fosterlandsvän, hvilken Sverges ära och sjelfständighet ligger varmt om hjertat, har utan tvifvel med glädje sett den nationella rörelse till en utveckling af nationalförsvaret i en folkelig anda, hvars tecken man börjat förnimma från flera delar af landet. Flera städer ha redan, med det fria Englands exempel för ögonen, börjat organisera frivilliga skarpskyttekårer och vid många af landets läroverk har man äfven börjat öfva ungdomen i vapen. Allt klarare gör sig det medvetande allmänt gällande, att om vårt land skall, hänvisadt på egna krafter, kunna häfda sin! sjelfständighet, så måste försvaret kunna stödja sig på alla vapenföra medborgares både redobogenhbet och förmåga att inträda i de stridandes leder. Men för att sådant skall kunna sko med något gagn fordras en viss grad af redan från barndomen bibringad vapenduglighet hos hela befolkningen samt tillgång på ett betydligt antal mera öfvade och kunniga personer, hvilka i nödens stund knana inträda såsom befäl och underbefäl och sålunda möjliggöra en tolkbeväpning, hvilken ge