RS BETR YDRE sä Tea tankarne en annan riktning. Hvad som förundrade henne, i Aberneys bref, var den fullkomliga belåtenhet med att bosätta sig i Sverge, som han uttalade. Tage skref helt dristigt, att då det numera vere omöjligt för honom att afhemta sin brud, måste bruden resa till honom. Tonen i såväl Aberneys som Tages bref lugnade Skuldfrid med afseende på deras öde och sinnesstämning. I den mån hennes oro blef stillad, återvände tankarne så småningom till det första brefvet och dess författare. Hon genomläste det än en gång. och åter uppstodo dessa blandade intryck af glädje, förödmjukelse och smärta. Den djupa afsky hon insupit för allt hvad som hette Canitz; minnena från barndomen, hvilka i det stolta och egensinniga naturbarnets själ voro outplånligt inristade; allt framkallade en bitter strid emot den känsla af beundran hans uppförande ingaf, Att den bon betraktade som en fiende till hennes folk och land kunde vara så mycket för hennes hjerta, var något som den finska flickan icke ville förlåta sig sjelf. Några dagar förgingo. Hösten hade börjat visa sitt mulna ansigte. Det blåste och regnade oupphörligt. På Ektorp var dystert. Skuldfrid tillbrinpr dagarne nästan oupphörligt på sitt rum. ru Smidt lefde instängd på sitt. Annika var tyst och nedslagen: Hon hade en gång yttrat: Å Gud tröste oss för huru ullt skall Skuldfrid vet icke, hvilka sorger oc mer bennes mamma bar. Ky. Skuldfrid hade ingenting frågat. Hon visste af erfarenhet att Annika aldrig gaf några svar; men den unga flickan kände sig ännu mera nedtryckt och bedröfvad. Borta var ju