STOCEHOLM den 132 Nov. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 4 November 1860. Jag har velat begagna rig af den korta tid som återstår för den diret:a postförbindelsen mellan Stettin och Stock! olm, för att meddela några underrättelser från Berlin, Den stora politiken befinner sig dock ännu alltjemt i ett tillstånd af overksamhet. Den afbidande politiken hör mer än någonsin till ordningen för dagen här såsom i det öfriga Europa. Mötet 1 Warschau har ingenting förändrat deri. Allt ger tvertom anledning att antaga, att det mycket bidragit att ännu mera förlama regeringarnes verksamhet, genom att ådagalägga de meningsskiljaktigheter, som djupt söndra dem i den allmänna politikens väsendtligaste punkter. Det är notoriskt, att kongressen i Warschau icke; burit någon frukt för ögonblicket, om ej de tre suveränernas beslut att tills vidare bibehålla sin tillbakadragna och afvaktande ställning. Det är väl sannt, att vissa preussiska ministeriella korrespondenser bemöda sig att inplanta tron på vigtiga beslut. som gemensamt skulle ha blifvit fattade i Warschau, och hvilka man beslutit samvetsgrannt hemlighålla. Men det är blott en manöver, för att oroa Frankrike och afhålla det från en af de anfallsoch förstoringsplaner. som man vill påbörda detsamma. Emellertid äro dessa bemödanden ef en mera tjenstaktig än skicklig press fullkomligt gagnlösa. Frankrike vet ganska väl, hvad det skall tro oml: hvad som tilldragit sig i Warschau. Den ryska diplomsatien, som alltid står på den bästa fot med kabinettet i Tuilerierna, har dragit försorg om att före kongressen lugna Frankrike rörande de möjliga resultaterna. Constitutionnel har bekräftat, att kejsar Alexander sjelf i ett egenhändigt bref till kejsar Napoleon yttrat sig i ganska fredlig anda. Man har anledning att tro, att Frankrike är väl underrättadt om hvad som förehafts på mötet, som plötsligt afbröts genom ryska enkekejsarinnans död. Man vet å andra sidan med bestämd visshet, att Österrike mindre än någonsin tänKer på någon väpnad intervention i Italien, och denna wienerkabinettets återhållsamhet gör ensam tillfyllest att bevisa orimligheten af de rykten, enligt hvilka en hemlig öfverenskommelse rörande Italien skulle ha ingåtts af de tre makterna. 3 Jag sade nyss, att enda resultatet af mötet i Warschau var just de tre hofvens beslut att tills vidare iakttaga en afbidande politik. Dessa kursiverade ord innefatta ett förbehåll. som jag anser mig böra uttryckligen bifoga. Man påstår verkligen i Wien och annorstädes, att prinsen-regenten i Warschau förnyat ett löfte, som han gifvit kejsar Frans Josef på mötet i Teplitz den 25 sistl. Juni att ej öfvergifva honom, om Venetien blefve anfallet af Piemont och Italien ensamma utan Frankrikes bjelp. Prinsen-regenten skulle ha förnyat detta löfte i samma termer. Man påminner sig, att de ministeriella: preussiska korrespondenserna efter mötet i Teplitz med ytterlig envishet försäkrade, att Preussen icke obetinadt förbundit sig att komma Österrike till jelp i ett eventuellt nytt krig i Italien, så framt ej tyska förbundets område anfölles, eller Frankrike intervenerade i kriget. De nyss nämnda ryktena gå således vida längre än denna förklaring. Men äfven om man antager, att prinsen-regenten skulle ba gifvit ett dylikt löfte, skall det dock ännu ej ha blifvit ratificeradt af regeringen. Jag går ännu längre och tror, att ministeren Hohenzollern i det afgörande ögonblicket skulle i detta afseende understödja prinsen-regentens personliga politik. Icke desto mindre skulle Preussens beväpnade bistånd åt Österrike i Italien bli problematiskt, ty under den nuvarande sinnesstämningen och till följd af retningen i den allmänna meningen skulle regeringen icke lätt af kamrarne erhålla erforderliga medel till kriget. Den kris, som mobiliseringen sistlidet år frarokallade i landet, skulle bryta lös med en mycket mera betydande motståndskraft. emedan å ena sidan den italienska revolutionens framgång, samt å den andra Österrikes tilltagande svaghet ansenligt ökat nationens motvilja mot att göra uppoffringar för Österrike för ett krig, som hade till ändamål att kufva och ånyo förtrycka Italiens folk. Detta är de betraktelser, som resultaterna af mötet i Warschau framkalla rörande Preussens sannolika ställning i den närmaste framtiden. Ni bar af tidningarna erfarit den obehagliga händelse, som på jernvägsstationen i Bonn förorsakat en tvist mellan en resande engelsman vid namn Macdonald och en preussare, doktor Parrow. Den engelska pressen har sö mycket sysselsatt sig med denna sak, att det ej torde vara behöfligt att meddela vidlyftiga detaljer derom. Det är tillräckligt att nämna, att då doktor Parrow jemte sin hustru ville stiga in i en coupå, i hvilken kapten Macdonald, hans svägerska och hennes man sutto, fattade kaptenen fru Parrow i axlarne för att stöta henne tillbaka. Deraf uppkom en träta med jernvägsinspektoren, hvaraf följden blef kapten Macdonalds arrestering. Då saken förekom vid vederbörlig domstol, glömde sig kongl. prokuratorn i Köln ända derhän, att han sade, att nästan alla på kontinenten resande engelsmän voro lymlar. Det är å andra sidan säkert, att lagliga former ej iakttogos vid kapten Macdonalds arrestering. Allt detta har framkallät en bäftig storm i de engelska tidningarna, hvilka gjort denna händelse till en nationalsak och öfverbopat Preussen med de mest obefogade tillvitelser och otidioheter. Nationalzeitung i Berlin här fram