insamlings-direktionen ett erbjudande af e orgelverk, beräknadt att kosta omkring e 40,000 rdr i svenskt mynt. Gåfvan afslog kategoriskt. Direktionen ville på intet vis h af grefvinnan Danner någon orgel, men de ville gerna ha de 40,000 riksdalerna; de svarade henne detta rentut: Gif oss fö vår fond dessa penningar, vi skola till oc med tacka derför som allra ceremonielast men det är vi som vilja anskaffa orgeln. Ei icke obetydlig skriftvexliog har med anled ning häraf egt rum mellan grefvinnan oci direktionen; för ögonblicket står saken så, at den högtidliga direktionen i fråga hvarker fått orgeln eller de 40,000. Den oinvigde skulle tycka att hela denn: kuriösa affär vore en strid om påfvens skägg men detär för ögonblicket en af Danmarks stor: frågor. Hela den holsteinska frågan, del jylländska jernbanesaken, den Deconingsk: anti-bondparti-agitationen, frågan om den hol steinske ministern hr Raaslöft och han schleswigholsteinska broschyr, striden mellar de Brune och de Lange, och er mängd andra brinnande affärer äro i sjelfva verke att betrakta som futiliteter i jemförelse med denna märkvärdiga orgelhistoria. Den di stinktion, som här blifvit gjord af den hög tidliga bestyrelsen i fråga, står nemligen : närmaste samband med sjelfva den verlds berömda principen Danner och måste så lunda betraktas från en högre, politisk stånd: punkt. Direktionen i fråga, hvars närmaste uppgift är att insamla medel för slottets återuppbyggande, har gjort den reflexionen, at den emellertid eger ett ansvar icke blott inföi publiken, som ger penningarne, utan äfven för historien, och att från stenhögarne af detta nerbrända konungaresidens betraktar Christian IV:s ande dess alla åtgöranden (man tiger visligen med Jomfrue Kirsten Munk den nämnde moharkens till bvenstra handenx vigda andra gemål). Och historien, hvad skulle den säga, om det blefve bekant, att år 1860 bade dessa etatsrådliga grosshandlare, hvilka utgöra bestyrelsen för återupplifvande af den store Christians evigt minnesvärda arkitektoniska skapelse, tillåtit en viss, grefvinna Danner att skänka en orgel till Frederiksborgs kyrka! Denna orgel skulle blifva ett vittnesbörd om att en Danner existerat (liksom en Kirsten Munk, st! tyst!), det skulle komma att för evärdliga tider stå att läsa i slottets häfdeböcker: Directoribus conciliariis eetatis,, dominis mercatoribus in grosso, N. N... N.N... N. N...! Deremot 40,000 rdr i papperslappar — försvinna bland ett par hundratusen riksdaler i andra papperslappar, och — inga namnlb Penningesumman är så makalöst och passande anonym, orgeln blefve — den Dannerska orgeln! Hellre då ingen orgel! Allt ;honnett ambition,! — — Hvad hr Åkerlind angår och hans porslinskakelugn, utgår direktionen förmodligen från den förutsättning, att den framtida häfden skall betrakta detta namn som mycket liktydigt med en anonymitet; i hvad fall som belst.står det, såvidt kändt är, icke i förbindelse med någon politisk princip. Danner — vade retro! Åkerlind — var så obligeant, br Åkerlind, och mottag direktionens enhälliga tacksamhet! Den Åkerlindska kakelugnen, hvilken på detta sätt, genom vissa iddassociationer, härstädes erhållit en ganska egendomlig betydelse och märkvärdighet, har i förra veckan varit atställd på industriföreningens vanliga veckoexposition och har der varit föremål för allmän beundran. Hvilken pjes! Hvilken tingest! Hvilket smakfullt och charmant arbete! Skall den svenska kakelugnen med detta hafva åter vunnit borgarerätt i konungariket Danmark? (Ty den har funnits der.i fordna dar och den innes i Köpenhamn qvar som en tradition i vissa äldre, komfortabelt inredda hus, särdeles de ståtliga gamla grossörshusen i stadsdeen Christiänshavn!) Jag skall icke med näson bestämdhet kunna svara derpå, men jag ryser mina tvifvelsmål. Den tyska jernkakelignen (hvilket ord!) har nu här en gång för alla vunnit den allmänna debit, eller — om ii helire vill — kredit, att dess herravälde ynes af intet kunna rubbas. Jag behöfver cke säga er, att jag för min del-afskyr jerncakelugnen, både till verkligheten och namnet, om än den kan ega några förtjenster framför len klassiska svensken, men den är här en fait accompli,, som man med eller mot sin vilja måste acceptera. Tyskhetenligger i detta all härstädes öfver — och det är icke det uldeles enda fallet! — och jag fruktar för, tt den Åkerlindska fabriken lefver i en illuion, om den härvidlag gjort någon räkning vå den gudnås i så många afseenden vannäktiga skandinavismen. Skandinavismen — sedan jag nämnde orlet — är slut, är död, är objelpligt förlorad. Det. Stockholmska Dagligt Allehanda har toalt slagit den ibjäl, den ligger och kipar med in sista andedrägt och man har tillkallat Afonbladets Köpenhamnska korrespondent ätt ara vittne till dess hädanfärd och sluta dess gon. Det kan gerna hända, att man sedan öker att få en ny skandinavism på benen, nen utsigterna äro i sanning mycket mörka, Jet är nu, som alltid, blott dessa studenter, vilka envisas med att hålla idn — diplonaterna, statsmännen säga: drömmen — vid itet lif; glada själar, dessa studenter, poetika svärmare, denna ungdom! Tosingar!! Det är uppenbart att, under det allt tyder vå att skandinavismen icke längre är någoning seriöstn, icke är något mer än ett tomt amn, nemligen i hvarje förnuftig DagligtUlehandists ögon, föresväfvar det våra stulenter någonting, som om den fortfarande vore Nn ganska god verklighet och något att göra uf. För någon tid sedan företogo åtskilliga tudenter härifrån ett litet.skandinaviskt extraåg öfver till Lund; i dessa dagar väntar man tt liknande besök härstädes af studenter från len skånska högskolan; det är fullkomligt som i den gamla goda tiden, då ett lifligare samqväm mellan Sundets båda kuster först vörjade, och i de näst föregående åren hafva verkligen dylika små studentsammankomster varit mindre täta, än de — märkvärdigt nog