samnet och sina stratvanden på en verklig representationsförändrings. Den som närmare betraktar saken skall lätt finna, att en dylik uteslutande ifran för småreformerna under närvarande tidpunkt måste betraktas såsom en ganska afgjord fiendtlighet mot representationsreformen. Utur utskottslotteriet ha framkommit och blifvit tll grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag hvilande icke mindre än omkring ett tjog grundlagsändringsförslag. De flesta af dessa äro af en mycket ringa och underordnad betydelse. Och de få bland dem, som röra representationens sammansättning och verksamhet och äro af något slags betydenhet, äro dock äfven de alltför obetydliga,a tt det skulle vara tänkbart att till förmån för dem åvägabringa något slags agitation, Det ligger för öfrigt ett nog långt drifvet sjelfbedrägeri deri, att föreställa sig att något af dessa förslag skulle i verkligheten föra frågan om en grundlig representationsförändring i någon väsentlig mån framåt, eller att de privilegierade stånden någonsin skola antaga någon sådar partielreform, som på ett eller annat vis skulle sätta yxan till roten på ståndsväsendet och lätta genomdrifvandet af en representationsreform under vanliga förhållanden. Något: verkligt medgifvande från dessa stånd kan man icke vänta, annat än genom en så stark påtryckning från både regeringsmakten och en sambhälligt uttalad folkvlija, att motståndet blir en moralisk omöjlighet. Och en sådan påtryckning kan man endast vänta såsom en följd af en agitation för en genomgripande representationsförändring. Det är visst mycket godt och väl att tala om organisk utveckling, och att man skall låta ur det dåliga bestående småningom utväxa någonting bättre. Den organiska utvecklingen förutsätter inre lif och lifaktighet, och det är hvad vår ståndsrepresentation saknar; den är ju lifdömd redan af sjelfva grundlagstrftarne för ett halft årbundrade sedan. Hvarje institution, som hvilar på en god och förnuftsenlig grund, kan, om den också är bekajad med en mängd brister och ofullkomligheter, på denna grundval förbättras, uppbjelpas, efterhand utvecklas och omdanas. Men är deremot sjelfva roten förderfvad och maskstungen, ha lifssafterna till följd deraf upphört att ha friskt omlopp, då lönar det icke mycket att toppa och qvista. Att en ståndsrepresentation, qvarstående i sednare hälften af det 19:de århundradet, är en vidunderlighet, en anakronism, en liflös gengångare, torde knappast behöfva ådagaläggas, äfven om man icke på värmare håll har för ögonen dess väsende och frukter. I våra dagar, då den från medeltidens feodalinrättningar, skrån och gillen utgångna politiska ståndsformationen redan för längesedan spelat ut sin roll i Europa, och då de yttre grunderna och de inre vilkoren för särskildta politiska ståndskorporationers bestånd hos oss numera bortfallit, är det verkligen svårt att inse, hvarföre vårt land längre, till ogagn för sig sjelf och förvåning för andra nationer, skall bibehålla denna sällsamma antiqvitet. Vi kunna äfven med bästa vilja i verlden icke flytta oss tillbaka till medeltiden, för att dymedelst ge lif och kraft åt qvarglömda medeltids institutioner. Må vi då i stället vara betänkta på att med ens flytta in i den nya tiden och tillegna oss de samhällsformer, som motsvara de nutida förhållandena. Men hvarföre — invända genast några bland dessa konservativt liberala, hvilka ej ha någonting emot en viss rörelse med fötterna, blott sådant icke har till följd någon framflyttning — hvarföre nedrifva ett hus, som man ännu saknar tillgångar att nybygga, och som med några små nödtorftiga förbättringar ännu kan göra tjen:t i åtskilliga år? Satsen kan, i allmänhet tagen, ega sin riktighet, men den saknar alldeles sin tillämplighet på förevarande fall. Vi medgifva nemligen, att reparationer kunna ha sin nytta, dock alltid under förutsättning, att den byggnad, som man vill reparera, icke inom sig bärotvetydiga tecken till obotligt förfall, att den icke är i grunden upprutten. Vi medgifva till och med, att dylika förbättringar äfven i sistnämnde fall måste såsom en nödfallsutväg för ögonbliekets behof begagnas, så framtingen möjlighet finnes att kunna tillvägabringa den nödvändiga ombyggnaden. Hvad vi deremot icke kunna medgifva är, att då nämnde behof blifvit allmänt insedt, och då medel till dess fyllande finnas att tillgå, endast man vill göra sig litet omak, man ändå bör fortfarande sätta de partiella förbättringarne i främsta rummet. och under betygande af sitt teoretiska intresse för en till grunden gående ombyggnad, likväl söka i det praktiska uppoch undanskjuta denna åtgärd. Och att medel till en genomgripande ombildning af vårt representationssystem icke saknas, derför ega vi redan en borgen i de folkvalda ståndens afgifna förklaring, och skola snart, som vi hoppas, erhålla en annan, ännu mäktigare, uti en af svenska folket i ämnet direkt och energiskt uttalad opinion. Hvad nu särskildt angår de tvenne vigtigaste bland de nu hvilande pirtiella reformförslagen, nemligen det om nya elementeri ingjutande i bondeståndet och den om årliga riksdagar, så är det ej svårt att finna, burut äfven dessa båda önskvärda och af oss vid flera tillfällen förordade grundiagsändringar likväl för ingen del äro af den natur att de böra undantränga den genomgripande, hela :systemet omfattande reform, so a nu lyckli gtvis blifvit för allvar bragt å bane. Den förra af dessa grundlagsändringar har till föremål, dels att bereda valrätt åt vissa hittills orepresenterade medborgare, dels ock att gifva bondeståndet en sådan utsträckning, att det skulle omfatta nästan alla på landet boende jordegare. : vad den förra punkten angår, så anse vi, med all aktning för de orepresenterades billiga anspråk, det dock innebära ett högst väsenfligt och på vår politiska utveckling mendiot verkande misstas. att söka vårt represenNL CN RR — JR SÅ mm AR a NAR FR DO AN UM 00 på bt tr