som hade kastat ankare i ändan af fjorden och vi ställde nu vår kosa mot detta. Vic sidan af skeppet låg en liten träkoja, som an: vändes såsom magasin, men föröfrigt intet an nat; men litet längre bort såg man en bli rökpelare uppstiga bakom några med moss: och hafsväxter betäckta klippor. Det var köp: mannens hus, en usel boning, i hvilken familjen hade jemkat sig tillsammans, för att skaffe litet plats för de. resande. Vid sidan deraf stod en ännu sämre byggnad, i hvilken mar dref handel, d. v. s utbjöd till salu någrs buteljer bränvin, ett par säckar mjöl, garn och läder. Ett litet stycke derifrån såg mar tvenne jordkojor, som beboddes af fiskare. men för resten var man rundt omkring omgifven endast af nakna klippor, vilda fjell och en mörk himmel. Ishafvets brusande var det enda, som afbröt den ökenaktiga stillheten. Om sommaren hitkomma tio å tolf ryska fartyg, ty här är god fiskfångst. De första fartygen ankomma i Juni, och de sista segla bort 1 September. När man umndantager denna tid. så se Magorös åboer ingen främmande och höra intet ord från den bebodda verlden; den är tillsluten för dem. Böljan suckar vid deras strand, stormen ryter öfver deras hufvuden, och den långa natten insveper dem j sitt mörker. Då vi närmade oss boningen, kom husmodern oss till möte med vänlig uppsyn och tvenne unga flickor med ljust hår och blås ögon räckte oss handen och helsade oss välkomna. För dessa, till jordens yttersta gräns utkastade enslingar är den främmande, som ett fartyg hemtar till deras aflägsna kuster, icke en främmande; han är en kär gäst, som bringar dem en liten skymt af lif i den kalla ensamheten. När den goda köpmanshustru: frågade oss, hvad vi önskade, låg det ett utryck af hjertlig godhet och deltagande i hennes blick, och då hennes två döttrar, Marths och Maria, logo emot oss med sina blå ögon och oskyldiga läppar, var det nästan som om vi skulle varit deras bröder. , Snart var det rum, vi skuile bebo, stäldt i ordning och en hvit duk lagd på-bordet. Vi hade medfört matvaror; men den goda fru Kielsberg förekom våra önskningar,samt sprang fram och tillbaka i köket och visthuset, för att ombesörja allt som, vi kuhde behöfva. Aldrig har den nordiska gästfriheten rört mig mera, Den stackars frun hade hvarken fint luktyg eller sifver-servis att. sätta fram för 5ss; men hon skulle garna gifvit oss sin 8sta tallrik och sitt sista mjölkkrus. Sedan hon för sig sjelf gjort öfverslag öfver alla sina rikedomar, -tog hon en nyckel och hemtade fram en likörflaska, som hon brukade spara för stora högtidligheter. Det var enkans oljekruka! Jag önskade mig förmåga att likasom profeten beständigt kunna hålla den fyld. Under hennes fortsatta bemödanden att se oss till godo, sporde jag henne om hennes lif. Hon berättade mig, att hon, som ung flicka, hade tillsammans med sin familj lefvat i Throndhjem, men sedermera lemnat denna, i hennes tankar, stora stad för att.boi denna enslighet. Det är tjugu år,, sade hon, sedan min man, som öfverallt hade för många kon surrenter, anhöll om privilegium att få bo på Gjestvar. Han frågade mig, om det skulle blifva mig alltför tungt att skilja mig från len värld, jag var van att lefva 1; jag svarade honom, att jag med glädje ville följa med, Hvarthän han än droge. Vi voro då ännu unga och uppgjorle granna planer; vi hoppades att efter några års förlopp kunna sälja vårt hus och alltsammans här samt kunna återvända tillbaka till Throndhjem. Vi kommo då tull denna ö, på hvilken det icke fanns annat in en fiskarkoja. Huset, stallet och magäsinet hafva. vi bygt, och i början gick allt efter önskan. Men snart tillintetgjorde en följd af olyckshändelser alla våra förhoppningar, och. nu hyser jag icke mera någon önskan att återvända till min födelseort Mina räldrar hafva dött, utan:attjag kunnat emot: taga deras. sista famntag; min man är sjuk ochminison drunknade sista hösten på en fiskarefärd. Hennes stämma darrade när hon sade detta; men då hennes två: döttrar sågo att modren höll -på att brista uti gråt, kastade de sig omkring hennes hals och tillbasahöllo hennes tårar med kyssar. Under det husmodren, sålunda öfverlemnade sig åt sina minnen; slog det svartmåade vägguret i kammaren. sitt midnattsslag ; och vid denna timme, då djup skugga beäcker de sydligare länderna, uppklarnade vår rvrdliga himmel. Soen, som icke hade lyst på hela dygnet, visade plötsligen sitt bleka ljus horisonten. Dimman, som betäckte dalen. nöjde sig från marken och skingrade sig; skyirne, som Jagades af vinden, söndersletos mot bergen och drefvo bort. Genom deras breda :emnor såg man himmelens, här så kalla blå samt de spetsiga, nakna bergstopparne. Hafvet och klipporsa framträdde småningom för vår blick 1 hela sin utsträckning. En bric slåste upp från söder, på kort tid borde der sara i stånd att föra oss till Nordkap. Vi sallade på våra matroser, som just stodoi besrepp att lägga sig att sofva, men hvilka dock slömde sömnen, då vi gåfvo dem en ration oränvin. Muntert hissade de seglen och.v; såfvo oss åstad.e t (Forts) entre Rältegångsoch Pelissaker. — Enligt till. poliskammaren ingifven rapport skall kräddaregesällen Carl Johan Lännqvist, boende i hu et n:o 35 vid Riddaregatan å Ladugårdslandet, hafva, edan han med ett äpple inlockst skomakaregesällen jundqvists 7-årige son Axel Rudolf uti portgången, er missbandlat och slagit honom. Enligt hvad vid Srhöret upplystes, skall barnets jemmerrop föranledt