STOCKHOLM den 5 Nov. Det berättas med anspråk på tillförlitlighet, att den s. k. medicinska frågan hos regeringen ånyo blifvit uppskjuten. Det är beklagligt, att en så enkel och klar sak skall behöfva så långa och vidlyftiga öfverläggningar, så många om och men. Vi hafva kallat den enkel och klar, ty det praktiska förståndet säger oss, att vid denna saks afgörande i första rummet den medicinska undervisningen bör komma i fråga, först i det andra de rivaliserande läroverken. Det är nemligen på undervisningens beskaffenhet det beror hurudan landets läkarekår i allmänhet skall blifva, ty högst få äro de, som för sig sjelfva utan god ledning kunna på denna bana vinna någon högre fulländning. Kan denna undervisning lemnas bäst vid universiteterna, må då Carolinska institutet upphäfvas eller förändras till någon annan nyttig inrättning, t. ex. en dentisteller barberareskola. Lemna fakulteterna icke fullständig undervisning och kunna de icke, i anseende till deras läge i småstäder, under flera decennier, ja, icke ens på ett århundrade, vinna möjligheten att lemna sådan, låt då dem försvinna såsom en dyr och onödig lyx, eller låt dem, om man fruktar för att vara så radikal, om man vill ännu en tid offra penningar på skenbilden ,universitetsiden, qvarstå med sina rättigheter orubbade, men gif det kapabla läroverket de rättigheter det både på billighetens och rättvisans grund förtjenar. Monopolernas tid är förbi i alla andra riktningar, hvarföre skola de få frodas i denna, till uppenbar skada för det allmänna och icke minst för dem, som utbilda sig till läkare? Argumenterna äro otvifvelaktigt starkast på den sidan, som yrkar inrättandet härstädes af ett fullständigt medicinskt läroverk med materialier från de två fakulteterna och Carolinska institutet; men om dessa argumenter icke skulle anses gällande af alla som opartiskt betrakta frågan, så gifves dock ett sätt att äfven utan detta s. k. förstörande af fakulteterna vinna visshet. Låt alla tre läroverken få stå qvar, men med lika rättigheter; låt hvart af dem få, efter medicinalstyrelsens bedömande, ordna sin undervisning, så att intetdera kan locka till sig lärjungar genom att, till skada för läkarebildningen, nedsätta sina fordringar till examina; låt detta förhållande under en följd af år fortgå, under medicinalstyrelsens oafbrutna kontroll och med denna tillerkänd ej blott slutpröfning af hvarje individ, utan ock rätt att anmärka och beifra hvarje ofullständighet i undervisningen, att till upphäfvande anmäla det läroverk som brister i sina skyldigheter. På detta sätt skulle all skada för det allmänna förebyggas, och man kommer i tillfälle att på rent praktisk väg afgöra frågan om det ena eller andra läroverkets företräde. Det anmärkes: fakulteterna kunna icke täfla med institutet; det är mellan dem icke fair play; institutet är fakulteterna öfverlägset i lärareantal och materiel för synnerligen den praktiska läkarebildningen. Vi tro detta ganska lätt kunna hjelpas på det sätt som nu sker, att nemligen institutet lemnar fakulteternas elever den undervisning de behöfva, men icke vid fakulteterna knnna få, och detta både till medicinekandidatoch licentiatexamen. Så går det till i England vid Oxford och Cambridge. Det förra har 5, det sednare 6 lärare i hithörande ämnen, men likväl våga de att inlåta sig i täflan med London University, som har 16 Examiners, och 16—18 lärare vid hvar af sina 2 skolor. Oxfords och Cambridges lärjungar hemta i London sin praktiska utbildning, återkomma till och aflägga sina examina vid universiteten, hvilka fortfarande häfda sitt gamla anseende för grundlig lärdom. — Är undervisningen vid våra fakulteter så mycket bättre och ädlare, som de sjelfve påstå, så måste ovilkorligen vid en fri täflan med institutet denna öfverlägsenhet få tillfälle att visa sig, ej blott inför den bedömande auktoriteten, utan ock inför allmänheten. Kontrasten måste då blifva så mycket större mellan de från de olika läroverken utgångna eleverna, fakulteternas öfverlägsenhet så mycket evidentare och segern så mycket ärofullare. Faran för täflan och omöjligheten af en sådan för fakulteterna är således fagert snack för att sauvera privilegierna. Så synes oss saken; så är frågan ock lättlöst. Hvarföre då uppskjuta ett afgörande, som så faller af sig sjelf? Man kan väl icke vilja försöka ett sammanfösande af alla läroverken, i den riktning, som komiterades missbildade interimsförslag antyder, ty detta skulle ovilkorligen onödigtvis fördyra och förlänga lärjungarnes kurs och underhålla, ja! öka schismen mellan läroverken, i stället för att förena? En sådan förening hade måhända kunnat låta sig göra 1822, nu är den omöjlig; ty institutets sjelfständighet och dess rätt att meddela grad efter fullständig läkarebildning äro lika helige som fakulteternas, och dessutom i 1822 års kongl. reglemente alltför bjert attalade, att de skulle kunna borttagas, utan att vara genom försumlighet å läroverkets sida eller genom vetenskaplig oförmåga å de nuvarande lärarnes förverkade. Något sådant hafva vi likväl icke hört sägas, och djerf skulle den vara, som vågade ens antyda det. Tvertom har institutet utvecklats i alla hänsenden, och allt starkare med hvarje år. Det vore då en anakronism att borttaga dess nuvarande rätt, hvilken dessutom ständerna i klara ordalag hemställt, måtte utvidgas, det vore i hög grad skadligt att genom fakulteternas sammanslående med institutet sätta black på detta och hindra dess ytterligare fria utveckling. Vi skulle icke heller hafva ens supponerat