öfrer dessa: kommunikationsfunderipgar. — En lindansarefamilj. Monsieur Arnault, som? är direktör förshippodromen i Paris, fick för en tidi sedan höra talasYom en viss Niemeczeck, som, oak-1 tadt sina sextiotre år, hade bibehållit en förvånande : rörlighet och säkerbet på lina och jemte sina tvenne söner kunde göra riktiga underverk i liedansning. De trenne Nicmceezeck säger en brefskrifvare ! ilandelstidningen, — gåfro representationer i fria luften, hvar de kunde finna en lämplig plats, och de fordrade endast två sous i entreafgift inom repbarrieren, det vill med andra ord säga, att de kämpade mot ett beständigt elände. Monsieur Arnault, hvilken förstår att uppleta talenter, hittade också reda på herrarna Niemeczeck och engsgerade dem för hippodromenr, der de fingo sextio francs tillsammans för hvarje representation, ett högt appointement för dem, som nyligen varit vana att kassera in några tvåsousstycker. Två af de trenne Niomeczeck gingo på hvar sin lina vid hvarandras sida och den tredje stod på de begge andras skuldror. På så sätt vå gade de lifvet för tjugo francs person. Det måste sluta olyckligt, menade många, och så inträffade af dag störtade alla tre från den betydli i iden. Tså, fud och den äldsta sonen, slogo i sig, och den yngsta bröt begge benen al sig. Det Llef en obehaglig uppståndelse i hippodromen. Åskåögon gretos röda; men dagen derpå gick man åter ven darne visade stort deltag nde, och rmånga vuckra till hippodromen, för att se några vndra olyckliga, som vågade lifvet för tjugo franes. Det der är nu ingenting ovanligt och förtjenar knappt att berättas. rnes död gaf anledning till sh fanatism, som Gudi lof lsynt, äfven inom k ka länder, men just för gin stlisyuthet förtjenar bekräf tas. De begge liadansarnes lik fördes till kyrkogården, oeh hela bippodromens stora personal af konstridare och akrobater föfjde till grafven. Kyrkoherden i Passy, som skulle förrätta begrafningen, förklarade, att han icke avsåg sig kunna jordfästa de begge döda. Han ville icke hafva med dem att skaffa Hans samvete förbjöd honom att mullkasta kistorna, icke just ensamt derför att de aflidna had3a varit lindahsare, men synnerligast af den orsak, att de icke hade biktat sig innan de utsatte sig för dödsfaran på linorna. Det kunde på inga vilksr numera hjelpas, menade hr kyrkoherden. Någon begrafning för obiktade individer kunde icke komma i fråga. Hvad var att göra? Man bad, man tiggde, man talade om god ersättning för besväret. Kommer icke i fråga, svarado hr pastorn, karlarne få icke ordentlig begrafning. Stoppa dem hvar ni vill, mea jag lånar icke mitt biträde. Ilippodromens direktör fann saken mycket obehaglig. an ansåg sin direktörskeder fordra, att de sujetter, som slogo ihjel sig uti hans tjenst, fingo hederlig begrafning, och frågade derföre kyrkcherden, om man icke på några vilkor kunde komma öfserens med honom. Kyrkoherden förklarade slutligen, efter många korsningar och radbandsgenomlöpningar, att hans samvete kanske kunde gifva med sig, om direktören villo betala honom 120 francs, hvilka naturligtvis endast skulle användas till messor för de arma syndarne, som dött utan bikt. För mindre än 120 francs kunde de aldrig slippa ur skärselden, det var reotaf omöjligt, och kyrkoherden kunde naturligtvis icke jordfästa individer, som icke hade hopp att komma ur purgatorium. Direktören, som är god affärsman, fann nu att man var på god väg och bjöd kyrkoherden halfva den begärda sum man. Omöjligt, huru kunde man tänka något ditåt, menade den andliga manacp. Men då direktören var mycket fast och kyrkoberden slutligen insåg, at han kanske icke skulle få någonting, om han längre: envisades, gicx gudsmannen slutligen in på att jordfästa och läsa en messa för de stackarne emot en vedergällning af sextio francs. Och kommo så ändtligen de aflidna lindansarne i vigd jord och fingo hopp att en gång slippa ur skärselden. Direktören lärer beslutat, att hädaneftor engagera en prest vid troppen, med åliggande, att alltid emoltaga bikten af dem, som våga sig upp på lina. Någon gång, när det kniper och många komparser fordras, kan måhända lindansarepresten användas i några små roler. De, som varit röfvare i första akten, blifva prester i den andra., och tvärtom. — Brottslingar med hedorskänsia. I ettbref från Neapel berätias, att fångarna i Castellamare nyligen, då platsen var blottad på soldater, begärde het för en dag, för att riktigt få njuta af friska lu ten. Fängbevakniogen såg sig ur stånd att med våld motsätta sig uppfyllandet af denna besynucrliga begäran och måste derföre gifva efter, men päfann att Å affordra de frihetslystoa deras hedersord på, att de skulle komma tillbaka på aftonen. Så underligt det än kan synas, höllo alla sitt gifna ord och infunne ig i fängelset, utan att ha begått minsta förbrytelse under sin frihet. En i pörheten bosait jordegare. som ej hyste obetingadt förtroende till deras dygd befallde sin trädgårdsmästare att stänga trädgärdsporten och hålla vakt, medan dessa underliga bin svärmade, men fick till svar: Det behöfves ej, ty dessa fångar äro mördare, men ej tjufvar.s — Uppkomsten af franska toatraruo. Harötver har ea parisertidoing lemnat intressanta uppgif ter. Isynnerhet äro de fordringar pikauta, genom hvilka en gång parlamentet sökte att reglera tea trarnes verksamhet och strängt hålla dem vid de gifna föreskrifterna. Så tillätos vid en tester blott två personer att uppträda; en aunan vågrades hvarje dialog: i stycket kånde förekomma huru många personer som helst, allt måste dock utföras genom monologer; på en tredje teater var det allenast medgifvit en person att tala, alla de andra fingo blott svara med tecken. Många skådespelare bade uteslatande privilegiim att dö på scenen, andra deremot att fall. i vanmakt, ytterligare andra ast såra sig sjelfva och f deita fick ej en oprivilegierad göra. Under rubriken Norge omtalades i går att ångfregatten Sserge hade gått af stapeln. Men den he