ven hans tillgifvenhet för mig är icke mycket. värd. Den menniskan älskar väl icke någon annan. än sig sjelfy, inföll Skuldfrid. Jag stror.ni gör honom orätt. Han älskar minst af alla sitt eget jag och är i likbet med mig trött på lifvet och sig sjelf.s Men helt. nyss, innan vi skildes, tycktes ni icke, se lifvet med så trötta ögon. Jag glömde då lifvet för er. Då jag går vid er sida, samtalande om helt likgiltiga saker, glömmer jag allt för stundens 5ehag, och jag. önskar då :wu ostörd få njuta dessa korta ögonblick, hvilka utgöra solstrålarna på min föga ljusa. himmel. Jag könner då att lifvet äfven för mig skulle kunna vara skönt. Er åsyn har blifvit ett bebof för mitt inre. Jag tycker mig vara en bättre menniska, när. jag är med er, när jag hör ljudet af er röst och klangen af ert skratt. Förundra er ej öfver om hvarje föremål, som träder emellan mig ; och er, uppväcker bitterhet i min sjöl. Ni har blifvit kär för mig, under det jag förblifvit likgiltig; för er, elier på sin höjd ett föremål, det ni med välvilja behandlar, då ingen af dem ni älskar är närvarande, men som ni skall glömma vid mötet med dem. . Jag vet icke om ni tänker hvad ni nu säger,, svarade Skuldfrid; men det förefaller som ni borde förstå att jag för er har vänskap, efter jag gerna är tillsammans med er och känner saknad då jag icke ser er. Vi randra hvad vi änd 451 ig IC t : er : ej någon annan vän, så eger ni i mig en sådan. Lothard liksom tvekade att fatta hennes band, men gjorde det likväl slutligen. Jag trör ni tvekar att såtom vän taga min band ? sade Skuldfrid,