i —-—tt— — OK — —— Ö 1X— — He klimat, och de menniskor, hvilka, under sin vandring genom lifvit, skola hemsökas af sorger, har hon törlänat ett gladt och spiäastigt lynne. Så var det äfven med Skuldfrid. Uppväxt i enslighet, obekant med menniskorna, lilvet, verkligheten och allt det bittra cen gömmer, var hon ett godt och glad: barn, som endast genom böcker kände något om det som tilldrog sig i verlden. Hvad hon en dag egentligen blefve, huru hennes. karakter komme att utveckla sig, skulle först. visa sig, då händelserna väckte till handling de krafter, som nu slumrade inom henne. Naturen hade begåfvat henne, som växt upp vid sidan af en dyster och sorgbunden mor, med ett friskt och glädtigt lynne, som, under sång och glada lekar, framlefde sin ensamma och afsöndrade barndom. Hon hade fått en liflig och stark själ, ett varmt hjerta, utan att dessa egenskaper bortskymdes af något pjunkigt drömmeri, eller någon trånsjuk längtan. Skuldfrid hade visserligen äfven drömmar, men de voro glada och leende, såsom hela hennes väsende. Hennes förstånd, tidigt utveckladt, bade genom läsning blifvit mera odladt och bildadt, än hvad som är fallet med flickors vid hennes ålder; men det hade icke öfvergått till denna tidiga brådmognad, som föräldrar själ och hjerta, utan det bibehöll en anstrykning af barnslig friskhet, som är så oskattbar. Såsom alla lifliga lynnen, tog Skuldfrid lätt intryck, men sällan utöfvade dessa något annat än ett öfvergående inflytande; och vid den närvarande perioden i hennes lif skulle man haft svårt att bestämma, om hennes känsla skulle blifva beroende af ögonblickets impulser, eller om de skulle blifva starka, djupa och mäktiga. Nu kunde bon från sorgsna tankar ögonblickligen öfvergå till glada. Ett intet kunde bedröfva, men äfven fröjda henne. Gryndtonen i hennes lynne var glädtig, och