STOCKHOLM den 1 Nov. Att alla vägar bära till Rom, är icke nåon nyhet; men att alla upptänkliga frågors ehandling alltid kan leda fram till oföränerligen en och samma fråga och gifva anedning till oföränderligen samma klatsch-ord, et är ett rön, som man haft tillfälle göra örst under de allrasednaste tidernas offentliga iskussion här i landet. Bringa å bane t. ex. årt föråldrade representationssätts oformlighet, rkänd redan under mer än ett haift sekel af la tänkande i landet, och pi får till svar, vad? Jo, den norska frågan. Yttra några rd om den tilländalupna riksdagens frukter ör landets politiska och sociala utveckling, ch nästa afton svarar det oföränderliga echot norska frågan! — Låt ett rykte komma ut staden, att några af konungens rädgifvare mna utträda ur regeringen, och genast har an den norska frågan ånyo på tapeten. Behöfva vi säga på hvad håll det är, som etta tvistefrö betraktas såsom ett sådant fynd, tt det framdrages bittida och sent, sent och ittida? Den norska frågan är Nya Dagligt llebandas A och O, begynnelse och ända. on skall fram, nödgades man än draga henne id håret. Fenomenet skulle vara oförklarigt, om icke i ett obevakadt ögonblick hade alkat ur pennan en antydan derom, att den orska frågan är så vigtig derföre, att genom enne regering och ständer tillsammans tillogade ett nederlag åt — en publicitetens rgan! Bland annat har den norska frågan i daarne varit framme, för att tjena såsom unerlag för det ?missmod? och den ?oro?, som örmäles ega rum hos allmänheten medi anedning af ryktet om några konungens rådifvares förestående och sedan någon tid vände utträdande ur kabinettet. Detta rykte bildade en alltför beqväm brygga öfver till ä!sklingstemat, för att den icke kulle med begärlighet beträdas. Rimligt eler orimligt, den norska frågan måste fram. Söker man närmare göra sig reda för sannolikheten af något samband mellan denna fråga och de ryktesvis omtalade omflyttningarne i konseljen, visa sig insinuationerna om ett sådant samband till en del falska, till en del rent at löjliga. Bland de statsråd, som stå i begrepp att afgå, nämner man t, ex. efve Henning Hamilton. Men det är kändt. rån Ystad till Haparanda, att grefvens i hög grad vacklande helsa, och framför allt hans försvagade synförmåga, sätta honom ur stånd att längre handhafva sin portfölj, och att han bibehållit den allt hittills endast till följd af den utomordentliga ihärdighet, som karakteriserar honom och föranleder honom att till det yttersta stanna på sin post, såsom man äfven bade tillfälle iakttaga under det han vid 1856—58 års riksdag innehade landtmarskalksstafven. Nu säges grefven emellertid icke längre kunna undvika att draga sig tillbaka till någon plats, som kan erbjuda mera lugn och hvila. Med bästa vilja i verlden skulle man icke kunna utfinna något sammanhang mellar detta steg och den norska frågan, förutsatt nemligen, att man icke en gång för alla satt sig i sinnet, att af hvilken anledning som helst draga fram detta sitt ultima ratio i striden mot den s. k. lösa liberalism, som man gjort till sin uppgift att i byråkratiens och plutokratiens intresse bekämpa. Och på samma sätt förhåller det sig med frih. Gripenstedt, hvars afgång dock icke torde vara alldeles så afgjord som grefve Hamiltons. Friherrens helsa är genom öftveransträngning under ide sista åren så undergräfd, att det länge påståtts, det han endast med möda skulle kunna uthärda till riksdagens slut. Huruvida någon förbättring inträdt, som sätter honom i stånd att qvarstanna i konseljen känna vi icke, men skulle han verkligen afgå, finnes ingen med förhållandena någorlunda förtrogen, som misstager sig om ors ken dertill. Man talar äfven om statsrådet Almqvists afgång. Att han, som har betydlig förmögenhet och till följd deraf vidsträckta enskilda affärer, redan länge och långt innan den norska frågan bragtes å bane, funnit sig trött vid det i hög grad ansträngande chefsskapet för civildepartementet, har här i bufvudstaden varit ganska allmänt omtaladt, och icke heller hans afgång komme således oförväntad, ehuru man ännu har anledning förmoda, att liksom han hittills, af intresse för reformfrågor, som han med förkärlek omfattat, låtit förmå sig att bibehålla sin portfölj, han äfven skall vilja medverka till lösningen af de flera dylika, som blifvit ett arf från den nyss; tilländagångna riksdagen. Slutligen säger man, att frih. De Geer skulle vara sinnad att afgå från justitieministersposten. Hvad orsaken dertill må vara, känna vi alldeles icke, men huru rent af absurdt det är att sätta denna afsict, om den förefinnes, i samband med norska frågan, inses bäst då an erinrar sig namnet på den, som allmänna ryktet ger honom till efterträdare, nemligen grefve Erik Sparre. Hvad genomj detta byte skulle vinnas eller förloras, med afseende på utsigterna för reformer i vårt lagväsende, torde vara svårt att säga. Frih. De Geer har visat sig icke främja dem; grefve Sparre har på riksdagarne aktivt motarbetat dem. Skilnaden i afscende på de praktiska resultaten må hvem so:n vill söka uträkna. Men att der enes afgång och den andres inträde skulle beteckna någon systemförändring hos regerinringen, med afseende på norska frågan, förefaller nog öfverraskande, då man erinrar sig, att grefve E. Sparre, under sakens behandling