RS SE till den husliga härden, anhåller R. o. ÅA. att i bondeståndets vänskap och förtroende fortfarande få vara ioneslutet. SE ER BR SO I ESO Af de afskedsord, som talmännen ställde till sina respektive stånd vid nedläggandet af ordförandeklubban, äro vi i dag endast i tillfälle att återgifva landtmarskalkens och borgareståndets talmans. H. exc. grefve Sparre yttrade: Högv. och välb. herrar, grefvar, friherrar, riddersoch adelsmän! Rikets ständer äro nu af konungen hemförlofvade, våra gemensamma arbeten hafva nått sitt slut, och för mig återstår endast en af lag föreskrifven pligt den att afsluta ridderskapet och adelns sammankomster. Innan jag fullgör detta äliggande må mig dock tillåtas till eder frambära min varma, hjertliga tacksamhet för all den välvilja, det öfverseende, hvar om jag vid riksdagens början vågade till eder framställa en bön, som under riksdågens lopp icke ä vorden jäfvad, utan blifvit uppfylld i vida rikar mått än jag kunnat förvänta. Utan ederfftänskapsfulla stöd, hade den plats jag haft äran bland eder intaga, blifvit mig allt för tung, med detta stöd har den blifvit mig lättare än jag ens vågat hoppas Om uttrycket af min erkänsla är svagt, ber jag eder vara öfvertygade att jag så mycket hjertligare kän ner de förbindelser ! vari jag står till eder. Till de särskildta hem dit I nu återvänden för att öfva annan, nyttig verksamhet, skola mina lifliga välönskningar följa eder. Dit skolen I och alla, M. H., sä kerligen föra med reder medvetandet af att, om är här stundom meningarne, vid beslutens fattande varit delade, det dock alltid varit ett älskadt foster lands väl, som utgjort hvars och ens mål. Då jag nu, på grund af 42 R. O. förklarar ridderskapet och adelns sammanträden för denna riksdag hafva upphört, utbeder jag mig att i ridd. o. ad:s. för mig så dyrbara vänskap, förtroende och bevågenhet äfven fortfarande få vara innesluten. Till eder, hr grefve Lewenhapt får jag öfverlemna den staf konungen behagat mig anförtro. Då den till H. M:t återställes, anhåller jag att till honom måtte af hr grefven frambäras uttrycken af min vördnadsfulla tillgifvenhet, min varma tacksamhet för det dyrbara förtroende han värdigats visa mig, jemte försäkran att ehuru denna staf kunnat i värdigare och skickligare händer anförtros, han dock ej kunnat lemna den åt någon, hvars hjerta klappat var mare för konung och fädernesland, eller, som sökt emot dem med redligare vilja, efter förmåga uppfylla sina pligter. Gud bevare konungen och fosterlandet! Hr assessor Askers afskedsord till borgareståndet ljödo sålunda: Tiden, som förer oss alla framåt, har nu fortskridit derhän, att vi kunna räkna de återstående miouterna för vår sammanvaro på detta rum Innan kallelsen utfärdas till nästa riksdag hafva sannolikt inträffat förhållanden, ledande till förändringar inom ståndet. Huru valen då utfalla vet ingen, och kanske har mer än en ibland oss dessförinnan blifvit hemförlofvad i grafven. Alla sammanträffa vi aldrig mer inom dessa murar. Vårt afsked är alltså betydelsefullt. Det betecknar våra tankar och känslor i skilsmässans stund. Under rådslagen rörande de vigtiga frågor, som vid denna riksdag blifvit hänskjutna till pröfning af rikets ständer, hafva åsigterna visat sig mer eller mindre stridiga. Hvarje åsigt, som ur själens in nersta framgår med ett allvarligt bemödande att finna det rätta och i det yttre (om jag så får uttrycka mig) bär öfvertygelsens anletsdrag, förtjenar. ett erkännande icke blott för tankens sjelfständighet, som är en mätare af menniskovärdet, utan äfven derföre att mången fri och ädel tanke bildar grunddraget till ett beslut, som den för tillfället segrande meningen endast kan tillsvidare undanskjuta. Tillfälliga meningsskilnader böra likväl icke förleda oss att förneka värdet af det goda och nyttiga, som äfven under denna riksdag blifvit beslutadt eller till afgörande för framtiden beredt. Det land må väl skattas lyckligt, hvars moraliska och materiella krafter samtidigt kunna främjas med den erfarenhet, bildningen alstrat — med den varsamhet, klokheten bjuder. Låtom oss vara ense deriy att Sverge under en följd af lyckliga och fridsälla år med framgång arbetat på grundläggandet af inre välstånd och yttre oberoende. Låtom oss hoppas, att vårt fosterland må ostördt kunna fortsätta detta nationalarbete till sin egen ära och trygghet. Må borgareståndet, eldadt af en djup fosterlandskänsla, alltid finnas benäget att medverka till detta mål! Må hvarje le damot af detta stånd från den nu slutade riksdagen medföra den inre tillfredsställelsens vittnesbörd, att efter förmåga och egen öfvertygelse hafva sökt bereda framgång åt sitt fäderneslavds vigtigaste intressen. Äfven under detta riksmöte hafva många, osvik liga bevis af vänskap och bevågenhet mig vederfarits, och jag hembär eder alla derför min hjertliga erkänsla. I detta afseende vänder jag mig i främsta rummet till ståndets vice talman, hr grosshandlaren och kommendören Schwan. Det tillkommer icke mig att bedöma den offentlige mannens verksamhet och förtjenster. Det gör tillfyllest, att hr vice talmannens amn är i nordanlanden kändt, aktadt och äradt. Jag räknar mig till heder att, under min riksdags mannvatid, hafva med hr vice talmannen öfverensstämt i åsigter, och skattar för en lycka, att från ögonblicken af vår första beskatskap hafva åtnjuti! hr vice talmannens alltid lika trofasta vänskap och välvilja — en lycka, som hoppet säger mig att inga förhållanden kunna rubba. På sekreterarens plats inom detta stånd hafva pröfvade insigter länge varit förenade med mångsidig erfarenhet och härdad arbetsförmåga. Hr lagman oen och kommendören Runebergs namn är den beskrifvande bilden af hans lif. Å borgareståndets vägnar hembäir jag hr lagmannen dess och min oinskränkta tacksamhet för det förflutna, med den önskan, att hr lagmannen ännu länge måtte få gagna och hedra sitt fädernesland. Till kansliets tjenstemän egnar ståndet äfvenledes blott en-gärd af rättvisa, då det nu genom mig förklarar sin synnerliga tillfredsställelse för det sätt, medelst hvilket de fullgjort sina åligganden. Ur kansliets anspråkslösa, men maktpåliggande verkstad har mången förmåga brutit sig fram i lifvet. I denna sanning framskymtar äfven en förhoppning, som tyder meningen af vår erkänsla, våra välönsknoingar. Mine berrar; Vi befinna oss nu vid skiljovägen, der vi skola utvexla det sista ordet och räcka hvarandra afskedets hand. Striderna äro slutade — må de äfven vara förgätna. Ett förbastadt ord kommer som en vind — må vindarne taga det med sig i rymden. En god vilja, en redlig afsigt kan missförstås. Må domen deröfver utfalla med ädla, sinnens oväld. Med dessa förhoppningar beder jag hr vice talmannen samt ståndets samtlige herrar ledamöter och tjenstemän, att få vara bibehållen i en välvillig hågkomst. För egen del skall jag i djupet af min själ städse förvara minnet af eder med fotografisk trohet och uppriktig hangifvenhet. Måtte den Högstes välsignelse beledsaga eder alla i enskilda och offentliga värf! Måtte Gud bevara Konungen och Fäderneslandet! Af de afskedshelsningar, som ståndens talmän framförde vid uppvaktningarne hos konungen och den kongl. familjen, ätergifva vi här följande: Erkebiskopen yttrade: Till H. M. konungen: S. A. KE.