FyLLt UINSTSIdBad VaKOVINSLNCISNINgar. Vet faller sy naturligt, att kasta blicken tillbaka på den tid, son sålunda gått till ända, likasom den frågan gör sig sjelf: Hvad hafva väl rikets ständer vid denna riks dag uträttat? Må man då till var derå sanningsen ligt medgifva, att mycket blifvit ogjordt, som bordi göras, och att de förhoppningar, som det vid riksda gens början var en skyldighet att uttala i de lång flesta fallen lemnats otillfredsställda. Till borgare ståndet, såsom i detta hänseende närmast af vår me ning, må vi väl säga, att den sparsamhet, hvarom vid riksmötets öppnande så mycket yttrades, mer: bestått i ord än i handlingar, och att dessa stän slernas sednaste årslånga förhandligar, genom resulta stat af ökade anslag och ytterligare skuldsättning. icke ställt äldre riksdagar särdeles mycket i åkuggan. Att det försök, som, med utsigt att lyckas vid demna riksdag gjordes för lyftandet från jord bruket af en börda, som derå för närvarande hvilar :så tung, som skjutsskyldigheten, icke kunde till någon hufvudsaklig del genomföras, beklagas lifligt a! bondeståndet, som bäst känner huru vår modernäring är tryckt och huru väl den behöfver den lindrinvg, som härmed åsyftades. Ett lika öde syntes till en tid hvila öfver en fråga, hvarpå allmänhetens blickar mer än vanligt lifligt fästades, men riksmöstets sista dagar hafva skingrat denna oro, och det är med glädje som tanken dröjer qvar vid de förIhoppningar .om politisk lyftning och social utveckling, som rättvisligen böra kunna byggas på den af rikets nu församlade ständer åstadkomna nya kommunallagen. Om än för öfrigt meningarne inom borgareoch bondestånden, af helt naturliga skäl, ännu kunna i åtskilliga delar vara olika, glädjer sig dock hvarje fosterlandsvän utan tvifvel öfver den sammanstämmighet i åtgärder, som mellan dessa tvänne stånd förefinnes uti nationens långt vigtigaste angelägenhet, och den skrifvelse, som af borgare och bondestånden sammanstämmigt till K. M. i underdånighet blifvit aflåten, angående nationalrepresentationens förändring, utgör onekligen en af detta riksmötes förhoppningsrikaste företeelser. På framgången af denna skrifvelse beror för nationen outsägligt mycket och derpå beror äfven vissheten att det lillg, som nu skiljer Sverges tvenne folkvalda stånd, skall varda till intet, och det är under sådan förhoppning som bondeståndet utbeder sig att fortfarande få vara inneslutet i vällofl. borgareståndets vänskap och förtroende. Eorgareståndets afskedshelsningar. Vice-talmannen grosshandlaren schwan, som anförde borgareståndets deputation, yttrade: Till ridderskapet och adeln. Vid det efterlängtade slutet af ett långt cch mödosamt riksmöte öfverbringar nu borgareståndet, gemom sina deputerade, en vördsam och hjertlig afskedselsning till högl. ridderskapet och adeln. Ju mera samhället framgår i utveckling desto tyngre låta olägenheterna af våra nuvarande, under andra tider och omständigheter uppkomma och för dem beräknade representativa former erfara sin hämmande inverkan. Mot dessa formers inneboende tröghet och bristande sammanhang stranda äfven de allvarligaste bemödanden att fortskynda ärendenas gång; och intet patriotiskt nit. huru varmt och oegennyttigt det än må vara, förslår att otröttadt uthärda årslånga ansträngningar. Den naturliga, den oundvikliga följden deraf måste blifva, att lederna glesna mot riksdagarnes slut, då likväl de flesta och ofta-de allra vigtigaste ktesluten skola fattas. Ridderskapet och adelns upplysning och fosterlandskänsla äro för allmänt kända, för högt och rättvist värderade, och icke minst af borgareståndet, att lemna rum för något tvifrel derom, att ju icke det anmärkta förhållandet redan fästat ridderskapet och adelns uppmärksamhet — en säker borgen att det också blifver ett ämne för dess ädla behjertande. När ridderskapet och adeln finner tiden vara inne alt verksamt lägga hand vid detta stora, för allmänt och enskildt väl så maktpåliggande verk, skall borgareståndet, i hvad på detsamma kan bero, med glädje och tacksamhet gå sina medständers önskningar till mötes. Många och vigtiga beslut äro frukter af det nu tilländalupna riksmöte. Måtte de medföra båtnad åt fäderneslandet, till hvilket kärleken hos alla dess söner utgör det fasta föreningsbandet mellan alla stånd, och måtte, i kraft deraf, höglofl. ridderskapet och adeln städse för borgareståndet bibehålla den ynnest och vänskap, hvaruti det utbeder sig att fortfarande få vara inneslutet. Till presteståndet! Med känslor af högaktning och tillgifvenhet bjuder borgareståndet nu i riksdagens sista timma ett hjertligt farväl åt det högvördiga presteståndet. Fastän stundom på olika vägar, sträfva vi likväl alla åt samma mål: ett kärt fosterlands förkofran och lugn; väl vetande att — å ena sidan — utan lugn ingen förkofran blifver möjlig, men ock å den andra, noga urskiljande den allmänna ordningens lugn från stillaståendet i föråldrade former, hvilket är afgjordt fiendtligt mot all förkofran. Det högvördiga presteståndet har vid mer än ett tillfälle under detta linga riksmöte ådagalagt, med ord, såväl som med handling, att det klart uppfattar denna skilnad. Borgareståndet erkänner detta i afskedets stund med stor och sann tillfredställelse. Problemet synes väl mången svårlöst, att förena den fridsamma egenskapen af religionens tolk med den af folkrepresentantens, som så ofta, genom omständighelernas tvingande makt, måste mer eller mindre invecklas i häftiga meningsstrider. Under loppet af ett helt år har det högvördiga presteståndet nitiskt och upplyst delat mödorna af det tunga riksdagsarbetet. Belöningen hvilar på hoppet att de vidtagna åtgärderna må, under försynens hägn, lånda till det allmännas gagn och nytta. Lifvadt af samma förhoppning, innesluter borgareståndet sig i det högvördiga presteståndets fortfarande vänskap och förtroende. Till bondeståndet. Sitt sista åliggande vid det långa riksmötet, hvars slut vi i dag inbördes lyckönska hvarandra att hafva upplefvat, fullgör borgareståndet i detta ögonblick, då det genom oss, sina deputerade, tillsänder hedervärda bondeståndet en vänlig och uppriktig afskedshelsning. Borgare och bondeståndens yrken, om ock skilda till föremål, hafva det gemensamt, att de fordra oafbruten både verksamhet och tillsyn. Åsidosättandet deraf är en uppoffring, ju längre desto kännbarare. Men då ett kärt fädernesland kallar oss, att utöfva den rätt, som Sverges besvurna grundlagar tillerkänna svenska folkets representanter, är det alltid medborgarnes pligt, att låta sitt enskilta intresse vika för det allmännas. Grundlagarnes helgd tillika med deras samvetsgranna tillämpning, deras oförkränkta efterlefnad måste destohellre vara folkrepresentantens ögonmärke, som försöken att upprifva eller förlama verkan af fattade beslut kunna åstadkomma, på samma gång en osäkerhet, som blefve menlig för alla yrken, och en tidsutdrägt, fördyrande riksdagen, och förlängande riksdagsmannens bortvaro från hembygden, och des: Raturliga verksamhet. Vi glädja oss alla att nu få återvända till den husliga härden, och med hoppet att der finna trefnad och förkofran, betryggade genom resultaten af hvad vi här, under långvarigt och mödosamt arbete, sökt åstadkomma. Då detta skett efter bästa förstånd och samvete, utan enskilda, egennyttiga afsigter, kar hvar och en lugn återse sina hemmavarande kom. mittenter. Sverges bondestånd har ärofullare hågkömster at vårda än något hondestånd ; hela den civiliserade