några korta, poetiska -penndrag. Till vå häpnad sakna vi ytterligare helt och hålle det nittonde århundradet och franska revolu tionen. Fyra taflor, som tillhöra alla tidei det vill säga: ingen, finnas grupperade unde öfverskriften: nus Hög sjör och öppen him mel behandla det tjugonde århundradet, oci ett slutkapitel, utom tiden, förkånnar den yt tersta dagen. .. Under denna långa vandring genom mensk ligheten har Victor Hugo knappast sett anna än olyckor och brott. De leende bildernax säger han sjelf, äro sällsynta i denna bok Det kommer zig deraf, att de i historien si sällan förekomma., Ligger det i ämnet elle målarens stämning, att verkligheten städse vi sar sig för honom i så mörk dager? Ett dy stert sken faller öfver menniskornas väg, et blodigt spår betecknar deras steg. Skalden som följer dem, hör blott raseriets skrän frå: somliga eller klagoskri från andra; men med lidandet för slagtoffren går under för der vrede han erfar emot bödlarna.. Han har in gen stämma för att trösta, han har blott er för att förbamna. Öfver tyranniet i alla des former, såsom usurpation, förtryck, våld, krig bryter: hans vredes åska löst. . Makt utan ty. gel betecknar i hans ögon ondska utan sam: vete. Den väl rustade styrkan, i stället för att skydda svagheten, är blott ett medel at fullständigt förkrossa den. Denna anblick upprör honom. Han ropar himlen och jor. den till vittnen, han manar dem till hämnd Med outtröttligt välbehag skildrar han för. tryckets gräsligheter i äldre tider, för att göra dessas religiösa ochpolitiska principer ännu förhatligare. De få blida drag han inströr bland dessa fasans bilder tjena blott till at! genom kontrasten göra skuggorna ännu djupare. Det är en dyster natt, som blott genomkorsas af blixtar, för att öka vår längtan efter dagsljuset; en ohygglig öken, der de frön till ordning, frid, kärlek och ädelhet, som poeten lofvar oss i en bättre verld, knappast framskymta innan han genast förqväfver dem. Detta dystra tafvelgalleri öppnas dock med en leende bild: Qvinnans invigning, som framställer Eva midt uti den nyfödda verldens paradis. 3Obeskrifliga dagar! Det goda, det sköna, det sanna, det rätta flöt på strömmen, fläktade i löfven. Nordanvinden i :visdomens klädnad lofvade Gud, trädet var godt, blomman var en dygd. Liljan var, — Avit betyder föga, men — utan falskhet. Detfanns icke en fläck, icke en skrynkla på något. Rena dagar! Intet blödde och sargades i skuggan. De lyckliga djuren vandrade omkring i oskuld: Ännu hade det onda icke gjutit något af sitt hemlighetsfulla väsen i ormen, i den stolta örnen och pantern. Ungdomligt var berget och jungfrulig vågen. Jordklotet höjde sig :ur de öfversvämmande hafsflödena, skönt, präktigt, kärleksfullt, segerrikt. Ingenting var litet, eburu allt var barn. Under lotsångerna låg jorden full af oskuld, berusad i-yppig kraft och sundhet. I den lefvande kraften drömde den befruktande. Och öfverallt, på vattnen, i vindarne böljade kärlek såsom lifsluften för allt. Naturen lefde barnslig och jättelik. Rymden lallade lik en nyfödd. Morgonrodnaden var den häpnande solens första blick. Midtuti denna leende, rena, besjälade verld kände Eva lifvet under sitt hjerta; och hela skapelsen har blott sinne, själ, stämma, uttyck, blick för att helsa henne, le emot henne och darra med henne af kärlek. Det är qvinnans invigning. Men nu kommer grymheten, brottet; lemna plats! gif rum! Med öfverskrift: Samvetet framställes ångrens fasa i Kainz själ: Han ser ett vidöppet öga, stirrande ur mörkret, häftadt på sig. Han flyr, och den gräsliga blicken följer honom öfverallt. Under tältet, bakom kopparmuren, :som Jubal smidt för detta ändamål, djupt i de af tornlika vallar omgifna löpgrafvar,. som Henoch byggt och Tubalkain tilslutit, i de djupa granithålornas dunkel — öfverallt stirrade ögat emot honom. Förgäfves rasar och vredgas han öfver det förfärliga spökeriet och befaller slutligen, att .man skall gräfva honom en graf djupt under jorden: Intet finnes der, intet skall kunna se på mig, utbrister-han. Men då den djupa graföppningen är färdig, då han ensamt stigit ned i det dystra hvalfvet, satt sig på sin stol i mörkret och hålan blifvit stängd öfver honom, då var äfven ögat i grafven och stirrade på Kain. Detta är gräsligt. Och sådanastoner är det Victor Hugo företrädesvis manar till lif ochi hvilka han glänser. Såsom motstycke till ofvanstående skräckbild finnes en teckning från eå sednare tidsålder, kallad fadermördaren): Konung Kanut, som bragt sin gamle fader om lifvet, har sedan blifvit en stor, rättvis, väldig, vis och ärad hertskare. Han regerar länge och dör såsom helgon. Men nattetid stiger han upp från båren i snöhvit svepning och irrar omkring?i alla Nordlandens trakter; och midt under frost och snö falla, högt från himlen, hvilken är lika blek som hans svepning, blodsdroppar på honom: och hölja honom i purpur. Ensam i den djupa nattens djupaste stillhet, med all verldens storhet bakom sig, står han, ett spöke, en konung utan rike, naken, ansigte mot ansigte med den skugglika oändligheten. Han skådar det eviga, en hemsk, ändlös pelarsal, der den inträngande blixten långsamt och sorgligt upplöser sig och förbleknar — —. Den hemska refrängen: på svepningen blodet droppar, återkommer med lätta variationer oupphörligt, tills slutligen dropparna mängdupblas, vidgas, sammanflyta och öfverskölja honom. I sin blodröda grafdrägt vågar fadermördaren-konungen icke mer beträda de heliga ställen, der presterna sjunga hymner till hans lof, ty för hvarje steg han nalkas ljuset känner han en blodsdroppa bränna på