Kurir från Köpenhamn. Den 19 Oktober. Dagens stora högtidlighet. — Danmarks framtid i jox est hörn af Amaliegade. -— Märk, att vi finnas — Ett ceremoniel, och hvilket ceremoniel! — Hofmarskalk Lewetzaus ande går igen! — Silfverlejonen och kandidat Petersen. — Biskop Monrad och himlens välsignelse. — Den unge konfirmerade prinsen följer Garibaldis exempel. — H. M. konungen och professor Fenger. — Olika åsigter i det högre möblemangsväsendet. — En kung vill bo efter sitt stånd. — Lyckligtvis har man en förmögen hustru, — Casino har fått sina kulisser. — Orpheus i alla väderstreck. Harmonier och disharmonier. Jag nämnde i mitt senaste, att det snart förestod härstädes vissa större hofhögtidligheter. Den ena har just i dag egt rum, konfirmationen af ett par prins Christians af Danmark kongliga barn, en kongLl prins och en kongl. prinsessa. Det är så sllan vi här i vår demokratiska hufvudstad hafva dylika högtidligare tillställningar, sällan mot t. ex. i det royalistiska Sverge, att saken verkligen har väckt en viss uppmärksamhet och blifvit föremål för allabanda betraktelser. I ett afseende kan detta också vara med rätta. Det är klart, att det lilla hofvet i en vrå af Amaliegaden velat begagna tillfället till att visa verlden att det dock är ett hof på fullt allvar, och till att på ett eklatant sätt erinra Danmark om att det verkligen finnes ej blott en tronföljare, utan en tronföljaredynasti, en betryggad monarkisk framtid med Guds och Londonerprotokollets nåde. Man bar måhända fått någon nys om att den stora massan af Danmarks befolkning så godt som ignorerar detta glada förhållande, och man har tyckt det vara lämpligt att dock icke låta sin höga tillvaro falla helt och hållet i glömska hos nationen. Alltså har det blifvet beslutadt, att detta skulle bli en konfirmation. som måtte kunna ses och märkas. Redan för ett par dagar sedan innehöll sålunda den Berlingske ett utförligt ceremoniel för högtidligheten i fråga. Ett ceremoniel af denna kaliber, 0, min Gud, det var längesedan: vi här sågo något dylikt! Det var den tiden den: store ceremonimästaren Lewetzaus ande gick ordnande genom hofve! höga sferer; och hvarföre var han der ej dag, mannen med den prydliga hvita hal:duksrosetten och det eleganta gråa håret Måhända har ban från sin himmel åsett st ten, måhända bar han i osynlig måtto varit närvarande i slottskapellet och med tysta andeglacebandskar applåderat anordningen. Måhända också i sitt tysta andesinne förargat sic nu först rätt ordentligt till döds öfver ett och annat manquement, som aldrig kunnat hände honom, ett manquement mot fordna pudrad: tidehvarfs gyllne traditioner och fulländad hofmannav:tenskap. Hvad vet jag? Emellertid har högtidligheten försiggåt förutan Lewetzau. Gardet i espalier utanför kyrkan! Hedersvakt af underofficerare innanför! Estrader, tronstolar, draperier, sammets hyenden, icke precist så magnifikt och ly sande som kröningen i Stockbolm,; men lite ditåt! H. M:t konungen bar i egen hög person bevistat ceremonien, till hvilken ända ma: till och med gått så långt i kunglig ståt, at wan låtit för hans tron uppställa de bekant: strenne silfverlejonen, hvilka eljest endast före komma vid de allra högtidligaste tillfällen der det gäller att visa konungsligheten i des: mest Salomoniska yttre prakt. Den ung kongliga prinsen bar varit uppvaktad af ev ikavaljer och — kandidat Petersen, sin lö rare, stående bakom H. Kongl. Höghets stol den unga prinsessan af en comtesse Rewent low och en fröken Suitland (om jag ej miss tager mig, en holländsk dam). Jag behöfve ej säga, att konfirmationsexamen aflupit bril jant, till stor belåtenhet för hela den förnäm verld, hvilken varit inviterad från alla möj