antagit nya former. , Då jag på grund af folkets rätt emottog dessa sköna och ädla provinser, blef det ett åliggande för mig att ärligt tillämpa denna rättsprincip:; det var mig ej tillåtet att mäta densamma efter mina känslor och mina enskildta intressen, Och i kraft af denna princip har jag åt Italiens väl hemburit det för mitt hjerta mest påkostande offer, då jag afträdde tvenne ädla provinser af mina förfäders rike. De italienska furstar, som velat vara mina fiender, har jag alltid gifvit uppriktiga råd. fast besluten, att, i händelse dessa visade sig fruktlösa, gå de faror till mötes, för hvilka dessa furstars förblindelse blottställde tronerna, samt att följa Italiens vilja. Jag hade före kriget förgäfves erbjudit storhertigen rain allians. Påfven, i hvilken jag vördar cheten för mina förfäders och mna folks religion, erbjöd jag efter fredens afslutande att antaga vikariatet öfver Umbrien och Markerna. Det var klart, att dessa provinser, som ej höllos i ordning af någonting annat än utländska legotrupper, skulle, såframt de ej erhölle den af mig föreslagna garanti för en civil förvaltning, ha förr eller sednare hemfallit under revolutionen. Jag will ej här erinra om de råd, som under flera år gåfvos konung Ferdinand af Neapel af vestmakterna. De omdömen, som på kongressen i Paris fälldes öfver hans regering, förberedde naturligtvis folken på ett regeringsombyte, såframt all männa opinionens klagan och diplomatiens åtgärder förblefvo fruktlösa. Jag har låtit erbjuda hans unge efterträdare en allians för befrielsekrigets fortsättande; och äfven på detta håll bar jag funnit sinnena obenägna för alla italienska sympatier och de makt: egandes förstånd förblindadt af passionen. Det var en naturlig sak, att de i norra och mellersta Italien inträffade händelser skulle i mer eller mindre mån uppröra sinnena i södra Italien. På Sicilien visade sig denna sinnesstämning medelst en öppen uppresning. Man kämpade för friheten på denna ö, då entapper krigare, Italien och mig tillgifven, general Garibaldi hastade till deras bjelp. De voro ju italienare; jag kunde ej, jag borde ej hålla dem tillbaka. Neapolitanska regeringens fall har gifvit en bekräftelse åt hvad mitt bjerta redan förut visste: huru nödvändig för konungarne folkens kärlek är, för regeringarne deras aktning. I begge Sicilierna har den nya regeringen i mitt namn börjat sin verksamhet. Men vissa åtgärder ha gifvit anledning till den farbåga, att denna af mitt namn representerade politik icke blifvit rätt tolkad. Hela Italien har fruktat, att i skuggan af en ärofull popularitet, en bepröfvad redlighet ett parti kunde fatta fotfäste färdigt att uppoffra nationens snart inträffande triumf för sin egen äregiriga fanatisms luftslott. Alla italienare ha vändt sig till mig, att jag måtte besvärja denna fara. Det var min pligt att göra detta, emedan det i sakernas närvarande skick icke skulle vara moderation, icke vishet, utan svaghet och oförstånd att ej med fast hand öfvertaga ledningen af den nationella rörelse, för hvilken jag är ansvarig inför Europa. Jag har låtit mina soldater marschera in i Markerna och Umbrien för att skingra denna massa af folk från alla länder och talande alla språk, som der samlat sig; en ny och sällsam form af främmande intervention, och den värrsta af alla. Jag har proklamerat ett italienarnes Italien, och jag skall aldrig tillåta, att Italien blir ett näste för kosmopolitiska sekter, som der stämma möte för att uppgöra planer, vare sig till en reaktion eller till en öfver hela verlden utbredd demagogi. Södra Italiens folk! Mina trupper inträda bland eder, för att befästa ordningen; jag kommer ej för att påtvinga er min vilja, utan för attförskaffa aktning åt er egen, 1 kunnen nu fritt framställa denna vilja. Försynen; som beskyddar-hvarje rättvis sak, skall ingifva er denna röst, som gån att lägga i urnan. Huru allvarsam och betänklig ställningen än må vara, så afvaktar jag med lugn det civiliserade Europas och historiens dom, i medvetande af att uppfylla mina pligter som konung och som vitalienare. Min politik skall måhända icke vara utan nytta för att inom Europa försona folkens framåtskridande med monarkiernas bestånd. Jag vet att jag i Italien sätter en gräns för revolutionernas tidehvarf. Gifvet i Ancona den 9 Oktober 1860. Victor Emanuel. Farini. Uti sardinska parlamentets sammanträde den 12 dennes beslutades utan diskussion, att efter verkstäldt införlifvande af de italienska provinserna, regeringen skall vara berättigad, att sålunda reglera valdistrikten, att folkrepresentanternas antal aldrig understiger 400 och att distrikten icke få bafva