Konung Victor ELma: uel nar, 1 det ogonblick då hans trupper inryckte på neapolitanskt område, utfärdat följande proklamation till SydItaliens folk: Uti detta, för nationalhistorien och italienarnes öden så betydelsefulla ögonblick vänder jag mig till eder, Syd-Italiens folk, som, efter att i mitt namu hafva ändrat eder styrelse, tillsänden mig deputationer, bestående af män af alla klasser af medborgare, magistratspersoner och municipalmyndigheter, för att bedja mig att bland eder återställa ordhingen och fribeten samt förena eder med mitt konungarike. Jag vill meddela eder de tankar, hvilka leda mig, och säga eder, hvilka pligter mitt samvete pålägger mig, om försynen upphöjer mig på Italiens tron. Jag har bestigit tronen efter en stor olycka. Min fader har gifvit mig ett skönt exempel. då han afsade sig kronan för att rädda sin egen värdighet och sina folks trihet. Karl Albert föll med vapen i hand och dogilandsflykt. Hans död har mer och mer sammankedjat min familjs öden med det italienska folkets, hvilket sedan så många århundraden i främmande länder qvarlemnat sina landsflyktiges aska, såsom en rättstitel till bäfdandet af det arf, på hvilket hvar och en af de nationer, hvilka Gud ställt på dessa områden, och hvilka tala samma språk, ega anspråk. Jag har följt detta exempel, och minnet af min fader har alltid varit min ledstjerna. Mellan kronan och det gifna ordet var valet förmig icke tveksamt. Jag har befästat friheten under tider, som voro föga gynsamma för henne; jag ville dymedelst sålunda se henne slå djupa rötter i folkens seder; jag tvekade icke att handla sålunda, emedan det öfverensstämde med nationens röst. Oaktadt den frihet, som blifvit Piemont förunnad, har det arf, som min höge fader låtit alla italienare hoppas på, bliivit samvetsgrannt respekteradt. Genom en fri folkrepresentation, genom folkundervisningen, ge: om stora offentliga arbeten, genom näringsoch handelsfrihet har jag sökt höja mitt folks välstånd. Jag vill se den katolska religionen aktad, men lemnar likväl hvar och en okränkt samvetsfrihet. Det motspänstiga och hetsiga parti, hvilket uppträder såsom på tronens enda vän och beskydarinna, men som eftertraktat att i Guds namn herrska öfver konungarne, samt mellan furste ock folk vill uppresa såsom en skiljovägg sin egen lidelsefulla ofördragsamhet, skall, det är min vilja, röna den borgerliga myndighetens öppna motstånd. Detta regeringssätt kunde ej annat, än medföra skickelsediger verkan på det öfriga Italien. Endrägten mellan furste och folk, i fråga om nationell sjelfständighet, den borgerliga och politiska friheten, tribunens och pressens frihet, armån, som återväcker Italiens minnen från -trikolorens tid, skola göra Piemont till Italiens banerförare och arm. Min regerings styrka är icke resultatet af en hemlig politik, uta härleder sig frin idgernas verkningar och den allmänna meningen. Så har jag, hos den under min spira förenade delen af det italienska folket, kunnat: upprätthålla tanken på en nationel hegemoni, utur hvilken för de skilda provinserna en dylik förening till en enda nation skulle framkallas. Italien har intagit en så hög ståndpunkt, som jag föreställde mig, då det såg mina trupper jemte de båda stora vestmakternas. marschera till Krims slagfält. Jag har förvärfvat Italien rättigheten att deltaga uti de akter och allt som beträffar Europas intressen. Vid pariserkongressen kunde mina sändebud för första gången låta Europa förnimma eder klagan, och det blef ådagalagdt, att Österrikes öfvervigt uti Italien var skadlig för den europeiska jemnvigten, äfvensom de faror, hvarmed densamma hotade Piemonts sjelfständighet och fribet, om ej det öfriga Italien befriades från det främmande inflytandet. Min bögsinte bundsförvandt, kejsar Napoleon III, insåg, att den italienska saken var värdig den stora nation, som han beherrskar, och vårt fäderneslands nya förbållanden inleddes genom ett rättvist krig. De italienska soldaterna kämpade tåppert vid sidan af Frankrikes oöfvervinneliga legioner. De, frivilliga, som från alla provinser och utur alla): italienska familjer församlats under det savoyiska korsets bangr,; intygade, att hela Ita-Ålien har tillerkänt mig rättigheten att tala och I kämpa i dess namn, Politiska orsaker haf-a jort slut på kriget, men icke på dess följ-I er, som yttra sig i händelsernas och folkenså obevekliga logik. Om jag haft den äregirighet, som man tillskrifver min familj, och hvilken består deruti, att alltid endast handla efter tidernas kraf, så skulle jag ha åtnöjt . mig med Lombardiets förvärfvande; men jag har utgjutit mina soldaters dyrbara blod icke för mig, utan för Italien. : Jag hade kallat italienarne till vapen. Några italienska provihser bade förändrat sin reI gering för att deltaga uti befrielsekriget, son eras suveräner förkastade. Alltsedan fredv: i Villafranca ba dessa provinser begärt mit skydd emot återställandet af deras förra regeringar. Om de händelser, som egt rumi Ce: tral-Italien, voro en följd af den kamp, hvaitill vi inbjudit folken, om systemet af främmande intervention i Italien skulle för alltid öfvergifvas, så måste jag tillerkänna dessa folk rättigheten att fritt och lagligt afgifva sina röster samt försvara denna rätt. Jag har återkallat den af mig tillsatta styrelse; de ha sjelfvå gifvit sig en stadgad regering, Jag har återkallat mina trupper; de ha organiserat en regelbunden krigsmakt, utmärkt genom endrägt .och alla medborgerliga dygder; och de ha Hu uppnått en sådan grad af styrka och anseende, att de numera ej kunna besegras af åridra än utländska vapen: Tack vare det sunda omdömet hos Central-Italiens folk har den monarkiska iden blifvit på ett stadgadt sätt befästad, och monarkien har moraliskt ledt folkens fredliga rörelse. Sålundå har Italien stigit i de civiliserade nationernas aktning och visat. Europa, att italienarne dugde till att styra sig gielfva. Då jag antog annexionen.