och den läsande allmänheten, hvilkas blic stundom icke når längre än nätt och jem till ytan af den poetiska diktionens ström Vexlar det här oupphörligt med nya bil der och qvasitankar, så gäller detta fö dem såsom osvikligt kännetecken på verk lig poesi. Men om sången i sin helhe utgör blott en enda sammanhängande bil af en id, om den ffoget och harmo niskt uttrycker endast en bestämd känsle eller åskådliggör en viss själsstämning, då tycka de ofta att den är simpel, tankefattig Deras från det skönas inre stilla verld utestängda uppfattningsförmåga förmår naturligt vis icke inse, att det erfordras verklig tankekraft, för att kunna så förkroppsliga en gifven idg, att dess organism öfverallt skimrar igenom, att uppenbara känslans dolda hemlighet och att bringa i dagen de fina daguerreotypbilder, som den yttre verldens intryck skapa på menniskosjälens skära duk. För visso är tanken här tillstädes; men såsom en regissör bakom kulisserna. Den stannar qvar bakom det sköna, så att det må stiga fram. Häraf förvillas de nu helt och hållet. Tankar, tankar! ropa de, och se icke skogen för bara träd. Det är ock just denna skefva estetiska uppfattning, som i grunden uppbär hela den narvarande kolossala reproduktionsoch fraspoesien. Det är just de der så värderade bilderna och tankarne, hvilka närmast tillhöra den poetiska d:ktionen, som kunna lånas, som kunna tillegnas endast genom s. k. poetiskt gehör, och hvilka alltså derföre kunna stå tillsammans med verklig tanketomhet och oreda. Deremot måste man. för att framställa i dess helhet en poetisk id eller återge egendomliga stämningar och intryck, också sjelf ega ider, en egendomlig uppfattningsförmåga samt hafva erfarit och känt det som man framställer. Allt detta förutsätter ock egen tankeverksamhet. Det är icke så mycket ett klander mot den unge författaren, som mera en allmän anmärkning öfver vär tids poetiska litteratur och smak, då vi säga, att han i sina förevarande diktförsök i det hela taget stannat endast vid uttryckets poesi. Han saknar hvarken liflig fantasi eller eld i känslan; men! hans fantasi afbrinner oupphörligt i diktionens fyrverkeri, och hans känsla sträfvar blott ut i yttre effekt. Hans tankekraft är för sig rörlig och frisk, och han har entusiasm för det sköna; men han är måhända ännu för ung för att hafva lärt, att icke allt är guld som glimmar. Han skulle annars vid närmare eftersinnande hafva fuannit, att många af de bilder och tankar, hvilka synts honom så lysande och lockande, sakna både klarhet och inre sanning. Han skulle äfven funnit. att de ofta icke äro hans egna. Må han — det är vårt råd — för framtiden mera söka att vara sann än genialisk, mera enkel och naturlig än lysande, mera varm och hjertlig än tillgjordt storartad. Ty endast på det sättet skall han en gång kunna vinna det sjelfständiga uttrycket för det egendomliga i. sin skaldeförmåga. Och är denna verkligen storartad och lysande, välan! den skall nog då framstå såsom sådan, men renad från allt främmande slagg.