åt natet Rd mm RS AA AR AV ÅR I SR JoÄ Emanuel omfattat honom. Då Garibaldi forrade Cavours afskedande, lät Ratazzi genom en af sina officerare säga konungen, att han? borde blifva orubblig och icke skada den monarkiska principen genom er handling alfj svaghet. Cavour, som af: konungen sjelf un-j lerrättades om detta Ratazzis uppträdande tilll hans förmån, lät tacka honom, och :sedanj hafva de båda statsmännen åter närmat sig vill hvarandra. Ratazzi har icke deltagit i kammarens diskussion, men röstat till ministerens förmån. Denna den förre inrikesministerns hållning har sannolikt afgjort den lyckliga utgången af denna farliga kris; ty om Garibaldi erhållit ett allvarligt understö.! nom parlamentet, så skulle det blifvit. svårt! för Cavour att bibehålla sin plats. Men Raiazzi insåg hela vidden af den åtgärd som man fordrade af konungen, och uppoffrade ;n personliga motvilja för den monarkiska principens upprätthållande. Uti Turin koncentrerades dagens intresse kring det tal, hvarmed grefve Cavour afslutade diskussionen i parlamentet rörande de italienska förhållandena. Ministerpresidenten har i alla hänseenden motsvarat de förhoppningar man gjort sig. Han har ådagalagt lika försonliga tänkesätt som de flesta at parlamentets medlemmar. Största sensativnen väckte den del af talet, :hvaruti. ministerpresidenten yttrade sig om sardiniens ställning till den heliga stolen. Tidningarne meddela nu slutet af det märkliga anförande, som sardinske ministerpresi denten böll uti deputeradekammaren den 11 dennes. Grefve Cavour yttrade sig som följer: ?Man har talat om Rom och om Neapel. Jag kunde af statssköl iakttaga tystnad rö rande denna punkt. Men i närvarande tid är det bättre att föra öppet språk. Hela verllen erkänner numera, att det icke är ändamålsenligt att gå mot Rom, så länge frans männen befinna sig. der. Men en statsman måste blicka in uti framtiden och dervid likväl rätta sin riktning efter tilldragelsernae gång. Hvad är nu vårtideal? Att den eviga staden skall blifva det italienska konungarikets lysande hufvudstad. (Länge ihållande, stormande bifall.) Men hvilka medel hafven I, skall man fråga mig, att uppnå detta mål? Men, skolen I säga till mig, vet ni hvad Europas åsigt skall vara inom någon tid? Jag kan hänvisa till de stora händelser; som skola göra det möjligt för oss att lyckas lösa denna uppgift, under det demoraliska krafter, på hvilka vi räkna, -bistå. oss i striden... Vi hoppas, att inom den . katolska verlden den öfvertygelsen skall bryta sig en väg, att friheten är gynnsam för religionen. Jag hoppas att denna sanning skall triumfera. Vi hafva sett densamma erkänd af de ifrigaste katoliker. Jag tvekar icke attsäga, att vår frisinnade regering är gynnsam för den religiösa känslang utveckling. Utan vår tolfåriga fribet skulle det icke mera finnas någon religion uti Piemont. Om denna åsigt kommer att utbredas öfver allt — hvartill vår armå och vår konungs handlingssätt skola bidraga — så skall mängden af katoliker inse, att påfven, eom står i spetsen för vår religion; kan bättre utöfva sitt embete under beskyddet a! 25 millioner italienare än 25 tusen främmande bajonetter. Vi inse alla, att vi i detta ögonblick icke kunna börja något krig med Österrike. Vi kunna det ej, emedan Europa sätter sig deremot, och jag försäkrar eder, att det alltid varit olyckbringande för folken, att misskänna denna de stora nationernas mening. Den nyare tidens störste krigare har försökt det och dervid dukat under för Europa. En annan kejsare, som förfogade öfver flera hundratusende bajonetter, ville ej fästa afseende vid Europas allmänna mening, och har fått bittert ångra det. Huru skall pu frågan om Venedig lösas? Vi måste låta Europas. .mening förändra sig. Europa tviflar ännu på vår förmåga att konstituera oss såsom en fri och sjelfständig nation. Det beror på oss att förändra. denna mening. Konstituera vi en stark stat, som hvilar på folkets enhälliga bifall, så skall Europas mening förändras. Europa tror äfven, att detta folk kan försona sig med Österrike. Men försoning är omöjlig. Det finnes ingen ynnest, inga välgerningar, som kunna förmå Venedig att afstå från sina anspråk. Ju starkare Italien är, desto större är des attrektionskraft. Österrike sjelf vet detta. Uti Villafranca erkändes detta af Österrikes kejsare, derigenom att han ville låta Venedig inträda. uti en italiensk konfederation. Om han vill bibehålla Venedig, så är han nödsakad till förtryck. Denna sanning skall slutligen blifva insedd. Om diplomaterna ej ega nåsot hjerta, så hafva dock folken ett dylikt, och det är dessa, som skrifva lagar för Europa. Vi hafva på vår sida icke blott Frankrike och England, utan äfven det ädla Tyskand, och den dag skall komma, då de fria :tyskarne icke mera skola vilja ansluta sig till detta system. Skola vi genom vapenmakteler genom underhandlingar lyckas? Jag vet let ej. Jag hyser den förhoppningen, att ;dert votum skall blifva enhälligt. Intrycket letaf skall vara omätligt samt föra det största och upphöjdaste verk, som någonsin ett folk företagit, till ett lyckligt slut. (Länge uthållande bifall). Gazetta di Torino aftrycker en mängd dlepescher, som Garibaldis generalsekreterare Bertani utfärdat. De andas alla det största hat mot Neapels införlifvande uti Sardinien, och visa tydligt; att mazzinisterna hade beslutat; att låta det -komma till krig mot Sarlinien. Uti en af dessa depescher befallde Jertahi kommendanten i Giula, dr Tripoli, utt samla de frivilliga i stort antal vid gränco och icke tidåta sardinarne att inrycka ;å neapolitanskt område, förr än befallning lertill. ankommit från Garibaldi. Uti en devesch af den 26 September befallde han: Organisera motståndet med edra trupper. Sätt alla revolutionära medel i rörelse. Uppgla nationalgardet. Dela ej edra trupper. ti en depesch af den 1 Oktober meddelades told RAA re mm JR