bedröfliga tid med; ständaktighet och mod uppfyll sina pligter. Och nu, vördade: bröder, ho skulle väl kunna för draga den, störa oblyghet:och skrymtaktighet, hvar med våra brottsliga angripare våga i sina proklama. tioner påstå, att de besätta våra provinser och andrö italienska länder, för att der återställa den morali ska ordningens: principer? Och de, som tillåta sig detta lögnaktiga språk, äro just desamma, hvilka, sedan de länge fört en bitter strid emöt katolska kyrkan, dess tjenare, dess intressen, föraktat kyrkliga lagar och bestraffningar, vågat fängsla de mest berömda kardinaler, biskopar och de sktningsvärdaste medlemmar af det andliga och verldsliga presterskapet, förjagat munkar ur deras kloster, plundra kyrkans egodelar och bära händer på denåa heliga stols verldsliga besittningar. Naturligtvis skola den moraliska ordningens grundvalar återställas af personer, som öppna offentliga skolor för alla slags vilfarelser, ja, till och med nästen för otukt, hvilka genom afskyvärda skrifter och teaterpjeser öfverbjuda hvarandra att såra och förstöra all blygsamhet, all kyskhet, all dygd, att öfverlemna åt åtlöjet och föraktet vår gudomliga religions heliga mysterier, dess föreskrifter, inrättningar och tjenare, dess kult och ceremonier; med ett ord ått tillintetgöra alla rättsbegrepp och omstörta det borgerliga så väl som det kyrkliga samhällets grundvalar! I betraktande af denna orättfärdiga och förhatliga invasion af den heliga stolens stater, som Piemonts konung och hans -styrelse emot alla rättvisans och folkrättens lagar tillåtit sig, höja vi ånyo och med kraft vår röst, såsom. vår pligt är, i skötet af denna höga församling och. inför hela den katolska verlden; vi ogilla och fördöma i alla afseenden denne konungs och denna styrelsesafskyvärda och helgerånande attentat. Vi förklara deras handlingar af noll och iutet värde; vi protestera deremot på det kraftigaste, och vi skola ej upphöra att protestera, för att i bela dess omfång upprätthålla den verldsliga makt, som : tillhör den romerska: kyrkan, oeh dess rättigheter, som ärd hela den katolska verldens. Vi kunna ej, vördade bröder, dölja den djupa bedröfvelse, som nedtynger oss i betraktande af huru till följd af åtskilliga svårigheter vi ännu äroi saknad sf främmande understöd emot detta brottsliga infall, som man aldrig nog kan fördöma. I kännen ganska väl de upprerade förklaringar, som en af Europas mäktigaste furstar gjort oss. Emellertid, och under det vi redan lange afvaktat något resultat baraf, kunna vi ej annat än erfara en plågsam oro, då vi se upphofsmännen och gynnarne af denna brottsliga inkräktning djerft och öfvermodigt framhärda i deras afskyvärda afsigter, som om de egde en visshet om, att ingen i sjelfva verket ville sätta sig deremot. Denna illvillighet har gått ända derhän, att, sedan afdelningar af den piemontesiska armen blifvit skickade nästan ända till murarne af vår hufvudstad, all slags kommunikation blifvit afbruten, tillförseln hämmad och, hvad sem är ännu betänkligare, den allmänna kyrkans högste chef förhindrad att kunna annat än med svårighet vårda kyrkans intressen, till följd af det tillstånd, hvaruti kommunikationsmedlen med den öfriga verlden befinna sig, hvilka blifva allt färre och färre. I insen väl; vördade bröder, huru vi sålunda under dessa bekymmer, ien så vådlig ställning, se oss bragta till den sorgliga nödvändigheten att äfven emot yår vilja vidtaga åtgärder för att skydda vår värdighet. Under tiden kunna vi ej afhålla oss ifrån att bland annat beklaga denna olycksaliga cch förderfliga s. k. noninterventionsprincip, hvilken sedan någon tid proklameras och tillämpas af vissa regeringar med de öfrigas medgifvande, äfven då fråga är om ett orättvist angrepp från en regering. emot en annan, så att man synes vilja i trots af alla gudomliga och menskliga lagar gifva ett slags löfte omi strafflöshet :samt ett tillstånd till angrepp emot andras rättigheter, egendom, ja länder, hvilket vi bevittnat i dessa olyckliga tider. Förunderligt är det sannerligen, att det är ensamt den piemontesiska regeringen tillåtet att förakta och våldföra en dylik grundsats, genom att i bela Europas åsyn med en fiendtlig armå inrycka i en avnans stater och förjaga de legitima furstarne.. Härigenom uppstår den förderfliga orimligheten, att man icke tillåter intervention annat än för att framkalla och underhålla upproret. Detta ger oss anledning att uppmana alla Europas furstar att med sina erfarna och visa konseljer noggrannt öfverväga hvilka stora och oräkneliga olyckor den händelsen bär i sitt sköte, hvilken vi beklaga. Frågan gäller ingenting mindre än det vidunderliga, på ett högst orättvist sätt skedda våldförandet af den allmänna folkrätten, hvilket, öm det ej helt och hållet stäfjas, icke skall lemna någon. styrka och trygghet öfrig åt någon laglig rättighet. fr Frågan gäller en upprorsprincip, som den piemontesiska regeringen skamligen gynnar och hvaraf man med lätthet inser. hvilken fara som dagligen hotar hvarje regering, och hvilket plågoris den medför för hvarje medborgerligt samhälle, derigenom att det banar väg för den olycksdigra kommunismen. Frågan gäller hög tidliga konventioner, Som i de påfliga staterna, ej mindre än i de öfriga europeiska staterna, kräfva aktning för och oförkränkt upprätthållande af vår verldsliga mskt. Frågan gäller den våldsamma sköflingen af denna makt, hvilken genom en särskild den gudomliga försynens tillskyndelse blifvit den romerske påfven gifven, på det ban må kunna med fullkomlig frihet utföra sin apostoliska sändning inom hela kyrkan. Denna frihet bör sannerligen på det högsta omhuldas af alla furstar, på det att påfven ej må taga intryck af någon verldslig makt samt de i dessa furstars stater bosatta katolikernas andliga lugn må skyddas för hvarje fara. N Alla suveräner böra också vara öfvertygade om, att deras sak är innerligt förbunden med vår, och att de, genom att komma oss till hjelp, lika mycket verka för sina egna rättigheters bevarande som för våra. Enträget uppmana och besvärja vi dem således med den största tillförsigt att lemna oss bistånd, enhvar efter sin ställniog och sina tillgångar. Vi tvifla ej på, att de katolska furstarne och folken skola isynoerbet med största nit använda sina omsorger och bemödanden, för att skynda att allmänt och enigt genom alla medel hjelpa, försvara och beskydda den af en vanslägtad sons fadermördande vapen anfallne fadren och berden för hela Herrans hjord. Men I veten ganska. väl, vördnadsvärde bröder, att allt vårt hopp bör vara stäldt till Gud, vår hjelp och vår tillflykt i våra vedermödor, till Gud, som sårar och helar såret, som slår och läker, gifver döden och lifvet, nedsänker till hbelvetet och befriar derur. Derföre upphöra vi ej att med full tillförsigt och hjertats undergifvenhet träget uppsända våra brinnande böner till honom, anropande framför allt den beliga och obefläckade Guds moder, jungfru Maria samt de saliga apostlarne Petrus och Paulus om deras förböner, att han ville utsträcka sin starka arm och krossa sina fienders högmod, att han må jaga dem, som angripa oss, på flykten, förödmjuka och tillintetgöra alla den hel. kyrkans fiender, samt ändttigen att de pligtförgätnas hjertan må förändras genom hans nåds allsmäktiga kraft, och den hel. modren, kyrkan, må så snart som möjligt få fröjda sig åt deras så efterlängtade omvändelse. Följande adress, undertecknad af 16,00 neapolitanare, har blifvit åfsänd till konung Victor Emanuel: Sire! Ni är vår konung! Vi ha vid våra hemliga sammanträden hviskat edert namn som vår konung; vi ha utropat ertillkofung i palatser och på offentliga platser... Vi ha ock förkunnat detta namn medelst vapen och