men öfvertygade dem alltmera, att ingen rätt öfverensstämmelse vore möjlig dem emellan. Och till trots för den likhet, som fanns dem emellan i yttre förhållanden, kunde ödet icke lätt sammanföra två mera olika naturer och karaktärer. Mary Robinson, hvilken önskade lemna Frankrike lika fattig som hon hade kommit, och dessutom längtade efter Sheridan och sina andra vänner i Englands tänkte nu med allvar på att lemna Luciennes, Dertill kom att hon ständigt fruktade för hertigen af Orleans och dessutom lefde i daglig oro öfver den alltjemt tilltagande spänningen emellan de tvenne nationerna, hvilka synbarligen längtade att komma i krig med hvarandra. Hvart ögonblick kunde man vänta en krigsförklaring, och då skulle hon vara fransk krigsfånge, Ett bref från några slägtingar i Skottland. som tillbjödo henne en tillflyktsort i dera enkla hem, gjorde hastigt slut på all vidare tvekan. Hon tog endast afsked af drottnin: gen och prinsessan Lamballe, hvilka kade be: visat henne så mycken nåd och vänlighet — och innan någon visste att hon hade för af sigt att lemna Frankrike, var hon redar i Dover, endast åtföljd af den stora, dansk: hund, som hon hade bedt att få behålla, i stäl. let för alla de dyrbara smycken som grefvinnan ändtligen ville begåfva henne med. Denn: oväntade afresa gjorde stort uppseende, Her. tigen af Orleans, som hade trott att henne: tillfrisknande ännu skulle draga ut på tiden var högt förbittrad emot grefvinnan Du Barr; hvilken nu åter hade öfverlistat honom ccl hånade honom, ssom den jemmerligaste,Rouö hon någonsin hade sett. Afskedet hade emellertid upprört de båds vännerna. De lofvade I dra en trofasi vänskap och att brefve Mrs Robinsor måste gifva grefvinnan Du Barry ett bestämd