hennes djupa vikar skära in djupt i de odla de fälten. I sanning, en mera storartad ut sigt får man leta efter i hela vårtland. Fyr å fem mil omkring sträcker sig den vidgad synkretsen, den mest omvexlande natur öppna sina skatter för det tjusta ögat. Längs ner till höger ligger Rättviks kyrka, djupt unde fötterna speglande sig i Rättvikens blåa vatten och en och en half mil derifrånsträcker Bod: kapell sin spira upp mot den blånande bak grunden, Midt framför ser man Sollerön mec sin kyrka, och längre fram emot åskådarer utbreder sig det skogbevuxna näs, som ännt lägger sina fyra mil emellan den resande och Mora, målet för hans färd. Sedan man läng: under tystnad njutit af den stora och själslyftande synen, rullar kärran af utför Lerdalsbackarne till Rättvik; inom en halftimma far man förbi den vackra kyrkan och de henne omgifvande, trefliga boningarne, allt sammans inbäddadt ibland lummiga träd, och på en nästan rak, öfver ungskogbevuxna hedar löpande, hård och jemn väg tillryggalägge: man det återstående af färden. Mycket kunde ännu vara att berätta om dc vackra Rättvikskullorna, med sina egendomliga. rödkantade mössor och sina höga klackskor — om Morakarlarne, som se så stolta och sjelfmedvetna uti sina hvita rockar, — om Morakullorna med sina rutiga balskläden och friska ansigten — om konstfliten uti de båda socknarne, der man t. ex. i Rättvik träffar hela byar, hvilka innevånare äro målare och snickare — och i Mora, der det bekanta urmakeriet utgör hufvudnäringen,; — men min lilla reseskizz har redan växt till ett allt för ansenligt omfång, och ett afsked taget i rättar tid, är ju det bästa af allt, säger den gamle Strozzi. Jag kan dock icke underlåta att nämna några ord om en så kallad klädkammare som jag såg i Mora socken, uti en af de större byarne. Denna klädkammare,, som finnes i hvarje gård, erbjuder en i hög grad egendomlig anblick: der hänga rundt omkring väggarne alla högtidsdrägternå, och stora kistor, målade i granna färger, stå rundt omkring på golfvet. Der ser man nu kjortlar, rockar, strumpor, nya pelsar med finkammade ullfransar, skärp och psalmboksdukar i ordning hängande på sina streck; mössor, stycken och spetsar, allt i olika färger på sina gifna platser. och det hela ger ett intryck af välmåga och ordning, som är särdeles behagligt. Lägger man härtill att alla dessa skatter visas med en hjertlig och lugn vänlighet, utän all. flärd; att ett ärligt handslag hedrar den resande när han kommer och går, att det gammalsvetiska du ljuder emot honom, som vore han en gammal vän, så skall man icke kunna undgå att i ett kärt minne bevara sin korta färd genom Dalbygden, hvars befolkning icke får bedömmas efter de många utvandrare derifrån, som kanske icke kunnat undvika att ofördelaktigt förändras utaf beröringen med den civilisation, af hvilken de sett och uppfattat endast ytan, och mången gång endast dräggen. Kärnan af Dalarnes befolkning är ännu den enkla, manliga, trohjertade som den förr varit, och hvarje fosterlandsväns glada bopp är att den ännu länge skall bevara detta, det bästa arf den eger efter sina hugstora fäder.