TVÅ SULTANINNOR. ) Af CARL BERNHARD. Ofversättting från danskan. Hertigen af Brissac och hans unge följeslagare, hertigen af Fronsac, hade redan dagev: efter festen på Luciennes rest till London och genast efter ankomsten dit: haft ett före:räde hos franske mivistern, grefve de la Luzerue, som blef obeskrifligt förfärad öfver deras ärende, Det hör ej hit att förklara hvarföre denna olyckliga sak så måste ängsla den stackars diplomaten, hvilken redan förut var öfver öronen invecklad i kinkiga förhålJanden. Ambassadören skyndade genast till Sheridan, till Fox, till prinsens vänner och rådlgifvare för ait meddela dem denna: ömtåliga affär och anmoda dem att använda hela sit inflytande bos prinsen af Wales. De ginrde allt hvad de kunde för att beveka honem, men förgäfves! Att rättfram säga honom att han skulle blifva ett cffer för de unga franska ädlingarses ridderligbet vågade ingen, och att tiga dermed gick ej heller an. Hertigen af Brissac skyndade på och anhöll om audiens hos. prinsen af Wales för sig och mr de Fronsac, för att sjelf uträtta sitt ärende; men prinsen, som visste att de kommo för att tala om den förargliga historien med vexeln, undanbad sig det och for till Brighton. Nu brast hertigens tålamod; han församlade Sheridan och de två konseljens medlemmar hos ministern och framträdde som franska adelns härold: om prinsen af Wales: ej inom tre dagar hade betalt sin vexel, så skulle han lemna London. Men dermed var också saken afgjord, och de fyratio ) Se A. B. n:r 225—231.