eld och brand hade gått öfver landskapet jäy som Om ent ond ande håde med sin gif tiga :andedrägt förqväft allt naturens lif oci all växtlighet. Och.likväl, är det icke.så... .Det är tvärton en : ganska god: ande, denne: Kopparberget: genius, som tillåtit menniskorna ätt under si många sekler tillgodogöra sig, bergets skatter Visserligen har han vredgats enoch anna! gång och i obetänksamt raseri begrafvit de idoge arbetärne under bergets sammanstör. tande massor, — visserligen tyckes han nu på gamla dagar blifva något fattig på malm men är det väl på ringaste sätt underligt, då man så Jänge har plundrat honom? Tvärt oms;-man måste vara djupt tacksam för hvac man fått och beundra ett tålamod, som pröf: vats under.så många århundraden. Hela staden har genom kopparröken fåt en. viss, dyster färgton, :och det Tessinska ver: ket, Christinekyrkany står mörk och allvarlig som en begrundande jätte midt ibland alla småhusen, som omgifva densamma. Kyrkar är bygd i en enkel och ädel stil; och om ännu. de höga tornspira, som på 1700-talet tedbrann, funnes qvar, så skulle anblicken deraf. vara. ännu..mera imposant,.. Men nu är tornmuren vanprydd: af -en-provisorisk-huf. lika osmaklig och klumpig som alla dylika bruka vara; och som harmonierar med den öfriga byggnaden ungefär lika! -bravsöm en vänlig toppnattmössa på en gammaldags riddare i full rustning... Det lär dock: vara. stadens afsigt att i en framtid: kunna återställa det? gamla byggnadens ursprungliga utseende, och mat kän icke annat än af hjertat önska det idoga samhället krafter och lycka till ett sådant företag. Stora Kopparbergs kyrka är en gammal byggnad af vördnadsvärdt yttre, hvilken förskrifver sig ifrån 13:de årbundradet och redan undergått mångfaldiga härjningar af elden. Det är blixten, som i allmänhet haft så mycket emot kyrkobyggnaderna i vårt land, och hvad blixten börjat, det hafva dåliga arkitekter fortsatt — nemligen att förstöra, isynnerhet tornen. Tänke man sig blott tornbyggnader sådana som på Linköpings domkyrka, Maria och Klara kyrkor i hufvudstaden, och man kommer ovilkorligen till den slutsatsen, att vi i alla tider haft ett öfverintendentsembete, som kunnat allt annat än — rita smakfulla torn, eller bedöma om andra lyckats rita dem drägliga, Några andra byggnader af något skönare och mera ovanligt arkitektoniskt yttre erbjuder icke Falun, om man undantager bangården, hvars stationshus, med sina tvenne torn vända åt staden, tager sig bådepittoreskt och ståtligt ut. Staden eger tvenne, ganska stora hoteller, Faluoch Dalahotell, samt en gästgifvaregård, som har den ganska tvetydiga förtjensten att vara mycket dålig och förfallen. Till på köpet tyckes jernvägen hafva kommit öfver dess invånare som en blixt från klar himmel — de hafva ännu icke hunnit sansa sig och inse att lokomotivpipan är ett kaparkaptenskt Steh frih auf för en sådan inrättning som en gästgifvaregård — ty när bantåget gick klockan 1,6 på morgonen, så låg ännu allt i sin söta sömn på gästgifvaregården, och sedan de resande ändtligen fått en sömnig piga att säga hvad de skulle betala för nattlogiet, fingo de taga sina kappsäckar på ryggeu och springa ned till jernvägsstationen, med andan — ja, det vill säga, koppärröken.i halsen. ärkena efter den stora öfversvämningen i våras äro ännu ganska synliga, och på de lågt belägna husen neråt ån sträcker sig den då varande vattenlinien 6 å 7 qvarter öfver marken. Ända uppe vid Stora Torget var så mycket vatten, att man måste ro med båtar, för att komma fram, och detta var icke underligt, då man betänker att vattenståndet i Runn alltid bestämmes af Dalelfvens större eller mindre flöde, ehuru elfven icke direkte berör denna sjö, utan endast genom andra, mindre vattendrag står i förbindelse med densamma, Man omtalade ännu huru på flera ställen de små ångbåtarne, som underhålla kommunikationen mellan Falun och Tuna med flera ställen, gingo ogeneradt öfver landsvägar och broar — ett motstycke till vinterns scener, då de resande foro med skjuts fram öfver taken på stugorna och, först märkte öfverfarten, då de hörde en tupp gala eller en gris gnälla under sina fötter. Men hästen är redan framme, förspänd ett af dessa tortyrinstrumentet, som man kallar skjutskärror, och som i Dalarne äro mera naturligt oskyldiga och enkla än på något annat ställe i vårt land. Att klättra upp uti en sådan maskin ärredan prof nog för en gymnast af första ordningen — att åka i den utan att jemra sig är endast en dalkarl förbehållet. Men dessa kärror förtjena sitt eget kapitel, och jag slutar således min reseskildring för denna gång vid ett ställe af så skakande effekt, att jag ryser ännu vid blotta tanken derpå! Gustaf Wasa-festerna i landsorten. Dagens firande i Norrköping skildras af NorrATLAS SKE. SKA UU SKEN he