Det vore lika obilligt som otacksamt att ej erkänna huru äfven i vårt land och med våra ständer man understundom, synnerligen emot riksdagens slut, kan taga ett och annat steg framåt. Så har nu kommunalfrågan t. es. redan hunnit ett stadium, der den icke gerna kan stanna, såframt den ej skulle för denna gång ohjelpligen fastna i riddarhusdebatternas gungfly. Så har den kommunalstämma eller allmänna rådstuga, som man kallar allmänna besvärsoch ekonomiutskottet, nyligen gripit sig an med afbysandet af ej mindre än 9 (nio) biskopsstolar. Beslutet fattades med en enda röst. Der ser man hvad en god röst ändå kan åstadkomma. Fordom behöfdes ej mer än en sådan till erhållande af pastorat, nu finner man huruledes den äfven kan i mångens tanke verka förstörande, upplösande. Såsom ett märkligt tidens tecken måste emellertid detta beslut betraktas. Men den öro, som af en så hotande reduktion: möjligen kan uppstå hos mången from, emot Zions höjder begärligt blickande andans man, torde emellertid snart lugnas vid betraktandet af hurä mänga ytterligare prof förslaget har att genomgå innan det kan blifva lag, och att således de: nio stolarne för denna gång sannolikt lära få qvarstå på sin plats, orubbade och uppmuntrande till nit i kyrkans och rfiksdagsverksamhetens tjenst, Huruvida åter det här utkastade fröet icke kan om några år bära frukt, lärer framtiden utvisa: Beslutet innebär, likasom den motion, hvaraf det föranleddes, en framtidstanke.